Datalagringsdirektivet innebär att all internettrafik, e-post och telefonsamtal måste lagras av tele- och internetoperatörerna mellan sex månader och två år. Innehållet i e-post och telefonsamtal omfattas inte, men lagen syftar till att spara uppgifter om vem som har haft kontakt med vem vid vilken tidpunkt. 0ch vem som sökt och surfat på vad.
Från början var direktivet ett socialdemokratiskt förslag från justitieministern Thomas Bodström (s). När det röstades igenom i EU protesterade alliansen med Beatrice Ask - nuvarande justitieminister - i spetsen. Men nu förbereder hon och regeringen lagen som skall möta direktivet.
I stället för miniminivåer diskuterar moderaterna mellanlånga lagringstider, och tänker inte avvakta dom i det aktuella EG-mål som kan ogiltigförklara hela direktivet.
Samtidigt menar forskare att lagen i sig kan innebära ett hot mot demokratin. Inte för att onödigt mycket information sparas om privatpersoner, utan för att lagen gör att människor ändrar sina levnadsvanor och censurerar sig själva. Något som har märkts tydligt i Tyskland.
Kostnaderna för operatörernas lagring av datatrafik kommer att hamna på kunderna. Samtidigt riskerar de öppna trådlösa nätverken att dö ut och det blir svårare att vara anonym. Även om uppgifterna från datalagringen bara kommer lämnas ut vid misstanke om grov brottslighet kommer allting att lagras. Sociala nätverk blir lätta att kartlägga. Även sökvanor och webbsidebesök.

Det är tveksamt om lagens effektivitet motsvarar dess omfattning. I dag lämnar flera operatörer frivilligt uppgifter till polis och Säpo. Konsekvensen av en lagstiftning är snarare att bredband och telefon blir dyrare, och digital kommunikation stramas åt med hjälp av självcensur och myndighetshot.
När direktivet infördes i Danmark för drygt ett år sedan räknade operatörerna med att kostnaden för lagringen skulle bli ungefär 60 miljoner kronor om året. Den kostnaden motsvarar grovt räknat ungefär 100 poliser. Tänk om de skulle arbeta direkt med att bekämpa grov brottslighet i stället för att lägga pengar på datalagring för att åstadkomma samma sak.

Fast det är väl enklare för regeringen att lagstifta om ett massomfattande datasystem, lassa över kostnaderna direkt på konsumenterna och slippa ta tag i problemen på allvar.
Det är ju bara det öppna samhället och den personliga integriteten som drabbas av datalagringen. Något som få verkar värdera särskilt högt.
Eller?