Att engagemanget för utsatta är stort på de skånska slätterna märktes tydligt när de unga ensamkommande flyktingarna skulle bosätta sig i Vellinge. Visst, det orsakade politisk kalabalik, men den stora allmänheten visade en stor portion av medmänsklighet.

Lagom efter lucia fram till jul brukar svenskar vara lite extra givmilda. Insamlingsbössorna står i vart och vartannat gathörn, och det är lätt att vara snäll mellan de regnblöta snöflingorna och gatumusikantens jultrudelutter.
Men i Sverige är det inte bara pengar som samlas, utan framför allt arbetstimmar. Föreningslivet engagerar så många människor att vi är fjärde bäst i världen på ideellt arbete. Många unga kan tänka sig att arbeta ideellt, och vi har ett aktivt civilsamhälle i föreningslivet.

Tyvärr märks inte det lika väl i de politiska korridorerna. Skatt tas fortfarande ut på de pengar som skänks till de ideella föreningarna, och den utredning som gjorts för att få till motsatsen - brast i lösningar. De flesta och största organisationerna är beroende av statligt stöd, och styrs indirekt av duktighetsplaner för att få plocka ut pengar.
Kanske är det därför vi är mer villiga att stötta frivilligorganisationer i vår närhet med arbetstimmar i stället för med pengar. Finansieringen förväntas staten lösa, inte helt orimligt med tanke på skattetrycket.

Tyvärr gör det att människors plånböcker sällan får spela roll, och värderingar fattas i lagar och regler, i stället för på individnivå.
Det civila samhället uppmärksammas ofta i jultider, men glöms bort strax efter nyår. För även om det finns ett starkt socialt engagemang, med tusentals vardagshjältar som arbetar gratis för sitt närområde, finns det ingen reell motkraft till staten när det gäller finansiering. Något som är tydligt, inte minst när det kommer till kultur och fritid, eller för att ta hand om varandra.

För var hittar vi de svenska filantroperna? Stiftelserna som kan utmana de statliga fonderna? Stödgalorna där intäkterna finansierar vardagsarbete?
Det är lätt att göra välgörenhet till offerstämpling. Man hjälper någon som har det riktigt illa, och köper sig samtidigt fri från en bit dåligt samvete själv. Att ta ansvar för hela det civila samhället, är märkligt nog svårare.