Transparent, öppet, okorrumperat och innovativt. Så borde framtidens biståndspolitik se ut. Fast helst borde det inte behövas alls. I onsdags, på ett seminarium i Stockholm, presenterade biståndsminister Gunilla Carlsson sitt reformprogram "Öppna biståndet".
Biståndet är ett av de där stora kolosserna inom svensk politik. Enprocentsmålet är heligt, och det är svårt att kritisera formerna för pengautdelningar, utan att samtidigt kritiseras för att ta mat i från svältande barn. Biståndet är i allra högsta grad politiskt. Många slantar hamnar direkt i fundamentalistiska regimföreträdares egna fickor, och på allt för många platser hungrar barnen oavsett hur höga procentsatser Sverige lägger på bistånd.
Carlsson vill förändra biståndet på riktigt. Hon vill ha möjlighet att sätta press på länder som försämrar sin politik gentemot sin egen befolkning, och dra in biståndet helt. Att man reagerar mot all form av korruption, och agerar för att den skall minska.
Det är välkommet med en minister som vågar behandla biståndet som ett riktigt politiskt område. 10 000 byråkrater arbetar i dag för biståndspengar i Sverige. Egenintresset för att pengapotten skall vara så stor som möjligt dominerar över diskussionen kring vad det egentligen borde finansiera. Biståndet behöver fler risktagande entreprenörer - inte systemkonserverande byråkrater.
Carlsson har tagit sig fina föresatser. Nu gäller det att de får resultat. Tyvärr är det tveksamt om det kommer synas innan nästa val, och det arbete som Carlsson inlett förtjänar en mandatperiod till för att realiseras på riktigt. Men då måste biståndsförmedlarna ta sitt ansvar och genomföra det arbete som är så viktigt. Efter seminariet stod det klart att det inte är ministern som är den svaga länken i den svenska biståndspolitiken.
Den svenska biståndspolitiken måste handla om mer än matpaket till fattiga barn. Kampen mot korrumperade stater, fundamentalistiska despoter och den svenska byråkratiska slappheten får inte sluta.
Korruption kommer alltid att finnas, och det kommer alltid att finnas biståndsprojekt som havererar. Därför är det otroligt viktigt att det arbete med öppenhet som nu inleds får fortsätta och falla väl ut. Att kunna granska biståndet på ett vettigt sätt, få fram data digitalt och att transparens får vara en del av biståndsdokumentationen från första början. Det är en förutsättning för att våra pengar skall tillföra något i en allt mer globaliserad värld, när det egna deltagandet blir allt mer viktigt.
Biståndet måste välkomna innovationer och se till nya lösningar. Mikrolån, entreprenörskap, och att skippa "tycka synd om"-mentaliteten är en bra start. Det behövs mer riktig handel länder emellan och utbyten som inte är vare sig koloniala eller ömkande. Att arbeta med information och kommunikation som verktyg, stötta demokratisering runt om i världen och utnyttja den drivkraft som finns för att förändra till det bättre.
För att åstadkomma det, får man inte glömma bort att rensa ut det som är dåligt. Carlsson har tagit ett steg i rätt riktning.
