De svenska riksdagspartierna har länge tävlat om vilka som är mest för bistånd. Sedan 1968 finns ett mål att en procent av bruttonationalinkomsten, BNI, ska gå till internationellt bistånd.
De rödgröna har kritiserat alliansen för att urholka biståndsbegreppet genom att inkludera minröjning och miljöåtgärder i utvecklingsländer i biståndsmålet.
Samtidigt har alliansen faktiskt sett till att biståndets andel av BNI har legat på ungefär en procent sedan den tillträdde.
Den förra socialdemokratiska regeringens biståndsbudget var mellan 0,7 och 0,9 procent av BNI.
Men, som granskningen av korruptionsskandalen inom biståndsverksamheten i Zambia har visat spelar det ingen roll hur mycket pengar som spenderas på bistånd, om de inte används på rätt sätt.
Och att pengarna inte har använts på rätt sätt finns det fler exempel på. Journalisten och författaren Bengt Nilsson beskrev i boken Sveriges afrikanska krig hur svenskt bistånd genom den svenska biståndsmyndigheten Sida finansierade vapen till diktaturer i flera afrikanska länder som Uganda och Sudan.
I går meddelade biståndsminister Gunilla Carlsson (M) att Sidas generaldirektör Anders Nordström får sparken och att en omorganisation av myndigheten ska genomföras.
Att Gunilla Carlsson tar i med hårdhandskarna är inte förvånande. Det är inte första gången hon ryter till mot inkompetens och korruption inom svensk biståndsverksamhet.
Men alla tycker inte om Carlssons kritik. Socialdemokraternas biståndspolitiske talesman Kent Härstedt menar att den egentliga orsaken till avskedandet och omorganiseringen är att Gunilla Carlsson inte kommit överens med Sidas ledning.
Må så vara. Sidas ledning har varit inkompetent och saknat kontroll över sina utgifter. Gunilla Carlsson ville att ledningen skulle sköta Sida bättre och följa budgeten, vilket ledningen ignorerade och högljutt protesterade mot, bland annat genom debattartiklar.
Alldeles för mycket energi har lagts på att debattera biståndets storlek och alldeles för lite på att säkerställa att biståndet faktiskt gör någon nytta. En annan aspekt som helt ignoreras är möjligheten att genom en liberal migrationspolitik låta människor från fattiga länder komma till västvärlden för att arbeta.
Enligt en artikel i Foreign Policy i januari i år är den summa som arbetare från fattiga länder skickar hem fem gånger så stor som alla staters samlade bistånd.
När gästarbetare skickar pengar direkt till släktingar i hemlandet minskar dessutom kostnader för administration och även risken för att pengarna används ineffektivt.
En mer liberal migrationspolitik bör därför ingå som ett mål för svenskt biståndspolitik.
