Bilden på de rastande byggjobbarna sittande på en järnbalk på 69:e våningen, och med
New York under sig, är en klassiker. Den togs en septemberdag 1932 av fotografen Charles C Ebbets vid bygget av Rockefeller Center och är nu spridd som affisch i hem över hela världen.
Den sjätte jobbaren från vänster är John Johansson från Okome i Halland. För övrigt min frus farbror. Han får tjäna som talande exempel på alla de svenskar som levt och arbetat utomlands men där somliga "återvandrat ". Och som väl hemma igen stundtals bemöts med avundsjuka eller demonstrativ tystnad.
John Johansson var en av de cirka 1,5 miljoner som lämnade Sverige mellan 1865-1930 varav 1,2 miljoner sökte sig till USA. Inte en enda av dem kan beskrivas som trygghetsnarkoman. Han var "ute" mellan 1925 till 1935 då han återvände hem.
Vår svenska nationalberättelse är sprungen ur bilden av ett sagoland som höjde sig ur fattigdom och svält genom industrialiseringen. Och som genom vår medkännande samhällsmodell och växande sociala välfärd snabbt fyllde omvärlden med både häpnad och respekt.
Denna självbild är så klart bra för vårt självförtroende men betydligt sämre för vår självkänsla. Och som manifisteras i en stolthet över vad vi själva åstadkommit. Men med ett ganska stort ointresse över andras kunskaper. Särskilt misstänksamma blir vi mot de svenskar som väljer att leva och jobba utomlands, Och som i dag utgör ungefär 300 000, vilket motsvarar hela Malmös befolkning.
Vad som är ganska okänt är att av de nästan 100 000 människor som årligen invandrar till Sverige är ungefär 20 000 återvandrade svenskar. I snitt har de levt utomlands i fyra år. För övrigt en grupp som är tre gånger större än närmaste invandrarnationalitet.
Så är vi nyfikna och försöker ta tillvara deras kunskaper och erfarenhet? Nej, snarare handlar det om att: "du ska inte tro att du är något för att du jobbat utomlands..."
Tove Lifvendahls bok: Från sagoland till framtidsland, skakar om vår förträfflighetsbild på ett utmärkt sätt. För utvandring är inte enbart något som tillhör vår historia. Utan vår moderna migration är i högsta grad levande med mängder av spännande rörelsemönster avseende in- och utflyttning. Och därmed en tillgång för Sverige.
I boken har hon gjort 16 djupintervjuer med utlandssvenskar som delat med sig av många stundtals tragikomiska upplevelser av hur de blir bemötta av det land som de visserligen lämnat geografiskt men inte mentalt. Och hur många av oss här hemma som ogärna vill ta till oss mervärdet av en berättelse från en återvandrad kollega. Något som författaren pricksäkert beskriver som "aktivt ointresse".
Helst ska man nämligen efter återvandringen från den påstådda "utlandssemestern" slå sig ner vid samma skrivbord man lämnade tre år tidigare och fortsätta med samma arbetsuppgifter som då. HR-avdelningen är tafatt i hur man ska handskas med en internationell karriär och ser oftast inte vilket tillskott av erfarenheter den kan generera. Samtidigt som barnen diskret uppmanas av föräldrarna att inte tala om att de gått i utländsk skola.
Att andras framgång blir ett personligt hot i stället för en tillgång man själv kan få ta del av, är en gammal klyscha i landet Sverige där likheten är en dygd. Men en klyscha som är extremt livskraftig beroende på en kvaddad självbild. Och där även integrationspolitiken gått vilse på grund av rädsla.
Nej, vi vet inte vad svenskhet är. Men vi vet vad det inte är.
Visst är det märkligt!
