Döden kom som en 32-årig ensam galning.
Som fylld av hat mot allt som andas gränslöshet och internationalism tvingade 16-17-åriga norska SSU:are i fredgas eftermiddag välja mellan att bli ihjälskjutna på stranden eller att kasta sig ut i vattnet och kanske drunkna. Allt för att de ville arbeta för ett öppet, mångkulturellt, tolerant och integrerat samhälle. I går kväll hade sammanlagt 85 kroppar påträffats.
De starkaste bilderna från ungdomslägret på Utøya som letat sig ut är alla de mördade som låg hjälpligt täckta under vita lakan längs strandkanten. Kanske mobilen ringande i fickan från en orolig förälder. Som aldrig mer kommer att få höra sitt barns röst.
I dag väntar många i hast tillresta föräldrar fortfarande förtvivlat på besked från det uppslitande identifieringsarbetet.
Chocken och vanmakten må hålla Norge i ett skruvstäd. Nästan overkligt. Men de skakande vittnesmålen och de rullande tv-bilderna visar att det trots allt är sant och har hänt.
Hur regeringskvarteret i centrala Oslo inom loppet av en ynka mikrosekund förvandlades till en krigszon genom den exploderade gigantiska bilbomben av konstgödsel och diesel. Och med minst sju dödsoffer och intryckta husfasader som sprutande dödligt glassplitter som resultat. För övrigt likt bilbomben i Oklahoma City 1995, konstruerad på samma sätt och av en liknande ensamvarg där över 160 människor dog.
Bara några få timmar senare förflyttades världens stråkastare till det fortsatt overkliga på Utöya där de över 600 ungdomarna flydde åt alla håll.
Alla i desperata försök att undgå 32-åringen som - med förfalskad polislegitimation för att skapa förtroende - nu förflyttat sig dit. Målmedvetet och metodiskt, likt ett apokalyptiskt prickskytte, mördade han så många han kunde.
Det hela var - mitt i galenskapen - sataniskt välplanerat!
Norge upplever just nu ett nationellt trauma. Men det är på intet sätt ett land eller ett folk som är handlingsförlamat. Vårt broderland står starkt och sammansvetsat. Kanske just för att det är litet och därför med stor samhörighetskänsla. Statsminister Jens Stoltenberg visar vägen, stundtals väldigt rörd. Men bestämd.
Det är dialog och argument brutna mot varandra som bygger och formar ett lands demokratiska och politiska framtid. Inte terror, rädsla, slutenhet och avspärrningar. Vi kan inte förpassa högerextremister eller islamister till en öde ö.
Massakern i Norge är på ett sätt extra meningslös eftersom det är ungdomar som skjutits ihjäl. Ungdomar vars åsikter och visioner ju ska forma vår framtid.
Det är alltid nästa generation i en politisk demokrati som är den mest sårbara och samtidigt det mest okränkbara ett folkstyre har.
Nu greps som bekant 32-åringen oskadd av polis efter massakern. Så någon martyr är han inte beredd att bli. Troligen för att han vill få tillfälle att presentera sina grumliga åsikter i den kommande rättsprocessen.
Det sitter säkert mången förälder runt om i Norge, Sverige eller Danmark just nu som nu ställer sig frågan om vi fortsättningsvis vågar skicka våra barn till politiska ungdomsläger.
Svaret måste vara ett ja! Eller som statsminister Jens Stoltenberg så träffande uttryckte det i går: "Terror ska besvaras med demokrati."
För historien har lärt oss - även om det stundtals kan ta tid och kännas nedslående - att i den kampen är det alltid det sistnämna som avgår med segern.
Den trösten må kännas futtig i nuet för alla drabbade mammor, pappor och syskon i vårt sörjande grannland.
Men i det längre perspektivet - det enda hållbara.
