Den 18 september i fjol var utrikesminister Carl Bildt med vid minneshögtiden över Dag Hammarskjölds och hans död i den katastrofala flygolyckan i Ndola, nuvarande Zambia för 50 år sedan.
"En av vår tids största svenskar," sa utrikesministern i sina minnesord vid kransnedläggningen.
Nåja, uppenbarligen inte större än att Backåkra - Hammarskjölds älskade gård på Österlen mellan Kåseberga och Sandhammaren - nu förfallit så till den milda grad att museet håller stängt i sommar. Taket läcker och det saknas pengar till ett nytt.
Att så illa hedra och vårda minnet av den svensk som var FN:s andre generalsekreterare och som framgångsrikt förändrade världsorganisationen från ett underdånigt stormaktsinstrument till ett skydd för de små, är snudd på skandal.
Och jämförelsevis en fullständig omöjlighet om det handlat om någon av de stora profilerna i USA, Storbritannien eller Frankrike.
I Dag Hammarskjölds testamente avseende hans gåva av Backåkra till Svenska turistföreningen (STF) står det att gården skulle vara samligtplats för möten om natur- och kulturvård och andra ändamål som tjänar FN:s syften. Den södra längan av gården skulle dessutom fritt få användas av Svenska Akademien.
Hammarskjöld ville att Backåkra skulle vara en plats för alla som söker sinnesro och stillhet. Eller som han själv uttryckt: "Vi har alla i oss ett centrum av stillhet omgärdat av tystnad . "
I dag rymmer Backåkra en permanent fotoutställning och ett museum över hans liv. Och dit fördes hans möbler från bostaden på Manhattan. Samt de gåvor han fått av regeringar och konstnärer som erkänsla för det svåra arbetet.
Inte minst är Backåkra en plats med stort symbolvärde för alla de utlänningar som letar sig dit. Det årliga besöksantalet ligger på cirka 3 000 - trots urdålig vägbeskrivning. Men tyvärr är både Dag Hammarskjöld och Raoul Wallenberg mer hyllade och beundrade utomlands än här hemma.
Att från svenskt officiellt hålla tal eller skriva hyllningsartiklar är en sak. Men något helt annat att i konkret handling visa samma engagemang. Futtigt, är bara förnamnet!
Ulf Nilsson, riksdagsledamot (FP) från Lund, kallar stängningen för en "nationell skandal". Han vill att Backåkra överlåts till statens fastighetsverk som förvaltar vårt kulturarv. Och som har de ekonomiska resurserna som krävs för att vidmakthålla platsen och minnet: "Det måste bli en utveckling och inte en avveckling av det Hammarskjöldsminne som finns."
I sanning ska sägas att Dag Hammarskjöld i testamentet till STF själv bestämde att Backåkra skulle stå fri från kommersiell verksamhet vilket förhindrat exempelvis caféverksamhet, och därmed extra intäkter. Men detta får ju naturligtvis inte vara avgörande.
Peter Nygårds, som sitter i STF:s styrelse, medger i ett uttalande att stängningen är mycket beklaglig men att Backåkra genererat betydande ekonomiska underskott. Tittar man på STF:s verksamhet ligger dock omsättningen på ungefär 250 miljoner kronor. Så nog borde det finnas resurser.
Slutraden måste vara att det rent moraliskt ändå måste vara en angelägenhet för svenska staten när allt annat brister eller är otillräckligt.
Dag Hammarskjölds märkliga bok Vägmärken som utkom postumt 1963 har sålts i hundratusentals exemplar över världen och fått mången tvär säker ateist att ödmjukt vidga sina existentiella vyer. Bara det!
Ett läckande tak får inte släcka minnet om Dag Hammarskjöld som en av våra stora på medmänsklighetens internationella arena.
Reparera taket!
