Tänk er att det 1985 hade utgått ett påbud från den socialdemokratiska regeringen att den svenska bilindustrin skulle vara avvecklad senast 2010 på grund av miljöskäl. Och att all framtidsforskning och nya bilmodeller från Volvo och Saab skulle förbjudas.
Sanslöst, eller hur?
Men byt ut ordet bil mot ordet kärnkraft och allt blir sanning.
Fyra år efter kärnkraftsomröstningen 1980 presenterade nämligen den dåvarande energiministern Birgitta Dahl det som går under beteckningen "tankeförbudet" och som var varningsord till den svenska kärnkraftsindustrin.
Formuleringen löd:
"Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrusning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor".
Det är sviterna av den här infantila hysterin som nu syns på elräkningarna när våra tio kärnreaktorer modstulet hackat sig fram
i brist på framförhållning, reservdelar och allt sämre personalkompetens eftersom utbildningarna varit stängda.
Vi saknar i dagläget en hel generation kärnkraftsingenjörer.
Återgår vi till tankeexperimentet med bilindustrin kan man säga att framtidsforskningen slutade med bilbältena.
Regeringens forskningsförbud innebar nämligen att man aldrig nådde fram till krockkuddarna.
Enligt FN:s atomorgan IAEA låg den utnyttjade svenska kärnkraftskapaciteten i fjol bara på 63,38 procent.
Finland låg på 95 procent tillsammans med Holland. Till och med Kina låg på höga 88 procent.
Det är så klart allvarligt eftersom den svenska kärnkraften svarar för nästan hälften av vår totala elproduktion.
Situationen i dagsläget är ännu värre eftersom den bara ligger på 50 procent. Forsmark är i full färd med att bygga om trilskande ventiler. Så sent som i fredags förmiddag var Eon-ägda Oskarshamnsverkets samtliga tre reaktorer stängda på grund av problem och underhållsbrister.
Anledningen till detta resursslöseri och eftersatthet är naturligtvis de politiska signalerna om att allt skulle vara skrotat 2010.
För vem ville satsa och underhålla under sådana omständigheter?
Tack vare alliansregeringens seger 2006 började optimismen dock sakta att spira.
I somras beslutade riksdagen att de tio gamla reaktorerna får bytas ut mot nya om de ligger på samma ställe. Men utan en enda krona i bidrag från staten.
Eon, Vattenfall och Fortum är naturligtvis misstänksamma. För politisk trovärdighet har erfarenhetsmässigt kort hållbarhetsdatum och måste räcka länge än en mandatperiod (även om det nu blir två).
En ny reaktor kostar så där 50 miljarder kronor att uppföra.
De senaste dagarna har Miljöpartiets Maria Wetterstrand fått stort utrymme. Hon låter nästan skadeglad när hon kommenterar produktionsproblemen. "Varför reparera gamla kärnkraftverk?" undrade hon i Aktuellt i veckan. "När det finns så mycket alternativ energi".
Kan ju bero på att exempelvis vindkraften bara svarar för två procent av den svenska elproduktionen.
Visst kan man tycka det är dåligt att Sverige bara utnyttjade 63,38 procent av sin kärnkraftskapacitet i fjol. Men en vindmölla snurrar i snitt bara 35 procent på årsbasis. Normalläget är att den står helt stilla.
Intressant med Maria Wetterstrands argumentation är också att hon vill få folk att tro att det är skattebetalarna som skyfflar in pengar i kärnkraftsindustrin. Inte alls. Det är företagen själva. Inte en enda krona från staten.
Problemet för vår kärnkraftsindustri i dag - även i ett internationellt perspektiv - är att den saknat ett långsiktigt underhållsarbete, tillräckligt många skolade ingenjörer och varit motarbetad av det socialdemokratiska etablissemanget sedan folkomröstningen 1980. Trots att den svarar för hälften av vår energiproduktion. Tragikomiskt, är bara förnamnet.
