Regeringen vill ha riksdagens mandat för att kunna minska statens ägande i SAS. Det meddelade näringsminister Maud Olofsson i går och sa att även om en försäljning inte är aktuell nu finns det på sikt inget egenvärde i att äga andelar i ett flygbolag.
Så är det naturligtvis. Och helt i linje med regeringens policy att minska statligt ägande i bolag som verkar på konkurrensutsatta marknader. Inte minst på grund av att inskyfflade skattepengar kan slå undan fötterna för den fria konkurrensen,
snedvrida alltsammans och göra EU-kommissionen riktigt ilsk.
I förra veckan bad en allt mer pressad SASledningom fem miljarder kronor till av
ägarna där den norska, danska och svenskastaten tillsammans äger 51 procent.
Svenska staten äger mest med 21,4 procent. För svenskt vidkommande handlar det
om att betala in ytterligare 1,1 miljarder kronor.Så sent som i fjol våras pumpade ägarna
in sex miljarder kronor för att hålla bolaget under vingarna. Men det räcker inte.
Ser man till aktiekursen har värdet på bolaget minskat med över hundra miljarder kronor sedan i juli 2007 då aktien stod i 45 kronor. I dag ligger den på runt 2,45 kronor.
Maud Olofssons uttalande i går innebär att Sverige ställer sig på samma linje som den danska och norska regeringen genom att hävda att en försäljning kan bli nödvändig om inte kostnaderna minskar och effektiviteten ökar.
Det innebär också en situation som den rödgröna oppositionen helt enkelt måste
skapa sig ett förhållningssätt till när det blir verklighet.
Rent principiellt motsätter sig ju Sahlin- Eriksson-Ohly utförsäljning av allt statligt
ägande. Men om till och med den norska regeringen under den socialdemokratiska statsministern Jens Stoltenberg inser att det inte går att hålla emot utan kan tänka sig att sälja i stället för att pumpa in mer kan man ju fråga hur våra rödgröna resonerar då?
En försäljning kan så klart enbart ske om det finns villiga köpare. Det troligaste är väl en strukturaffär där SAS går upp och försvinner in i ett annat större flygbolag som tar hand om de attraktiva bitarna och linjerna medan resten slaktas.
Vilket så klart kan betyda ett rejält bakslag för Copenhagen Airport som närmast utgör navet för SAS krympande flygplansflotta. En gång i tiden var det status för ett land att ha ett nationellt statligt flygbolag, oavsett kostnader och hur mycket det än blödde. Inte längre!
En näringsminister kan under rådande omständigheter inte ge andra signaler än dem som Maud Olofsson just presenterat.
