Nja, i samma riksdagsval röstade 45 000 Malmöbor på Socialdemokraterna. Men som ökade till 56000 i kommunalvalet. Det innebär 11 000 tillkomna röster. Från vem?
Självklart är det här inte en strikt vetenskaplig analys. Men nog visar siffrorna att det finns mängder av Malmömoderater som självklart lägger sin röst på sitt eget parti i riksdagsvalet . Men som till synes utan tvekan ändå väljer Socialdemokraterna när det gäller kommunvalet.

Eller, det är egentligen heller inte sant. Anledningen är inte Malmömoderaternas förkärlek till SAP på lokalplanet som sådant, utan snarare till Ilmar Reepalu personligen. Malmös alldeles egen socialdemokratiske "stadsminister" sedan 1994.
För den moderata oppositionsledarinnan Anja Sonesson måste det vara ett helsicke. Hon är kompetent, 30 år yngre och har fört fram sitt parti till bra resultatet både 2006 och 2010. Men det bär inte ända fram till maktskifte. Inte än.

Det nästan ofattbart långa socialdemokratiska maktinnehavet i Malmö hade så klart varit raserat med någon annan än Ilmar vid rodret. Han är karismatisk, Malmös mest kända (enda?) politiker till utseendet. Fräckt bufflig när det gäller och stundtals lite maktberusad som människan blir efter alltför många år på samma post. Och som enligt ryktet Göran Persson inte ville ha som minister i sin regering eftersom han var rädd för honom.

Han vårdar - eller snarare motsätter sig inte - myten att det är han som fixat Öresundsbron, Citytunneln, högskolan, Turning Torso och allt det där andra som utstrålar kraft och styrka. Det senaste tillskottet är hans idé om en minimetro mellan Malmö och Köpenhamn. Perfekt presenterat under valrörelsens slutskede.
Men vad som också är sant är att Malmö är en av rikets mest segregerade städer, med urdåliga skolresultat i ett nationellt perspektiv, mycket otrygghet och kriminalitet. Samt många tappade sugar och nedslitna bostadsområden.

Det är en sida av Ilmars stad. Och som Anja Sonesson mycket riktigt sätter fingret på. Och vill göra något åt. Men som trots denna kritik får tusentals av hennes partivänner att ändå rösta på "fienden" kommunalt. Visst är det märkligt?
Det paradoxala med den politiska situationen Malmö är att det socialdemokratiska maktinnehavet bara bryts i det ögonblicket som borgerliga väljare i större utsträckning börjar rösta på samma parti kommunalt som de gör till riksdagen.
Till dess lever "Ilmar-effekten" vidare.