Jo, förklaringen är helt enkelt bristen på kunskap och väloljade rutiner inom sjukvården för att snabbt kunna identifiera en intagen patient som lämplig donator eller inte.
Av de cirka 100 000 människor som årligen avlider i Sverige är det bara högst 250 som kan bli aktuella för organdonation. Främst på grund av att dödsfallet måste ske på en intensivvårdsavdelning under pågående respiratorbehandling.
Helt lätt att lokalisera dessa är det inte, men desto viktigare eftersom de är så få. 2008 fanns det 152 donatorer, 2009 hade det minskat till 128 för att i fjor vara nere i bara 118. På tok för lite, säger Socialstyrelsen som anser att rätt skött skulle antalet kunna ligga runt 225.

Varje år genomförs det cirka 600 organtransplantationer varav 197 bara i år. Det stora antalet beror på att många organ kommer från människor som ger sin ena njure eller delar av sin lever och ändå lever vidare. Men trots detta stod hela 756 patienter i transplantationskö första april.
Sedan första juli i fjor har alla transplantationer av hjärta och lungor centraliserats till Sahlgrenska i Göteborg och till SUS i Lund. Allt på grund av omprioriteringar i den så kallade rikssjukvården. Samtidigt som både Uppsala och Stockholm förlorat den rätten.
Och som särskilt Stockholm har svårt att svälja på grund av prestigeskäl.
Av hittills 16 hjärttransplantationer under första kvartalet i år har sju genomförts i Göteborg och nio i Lund. Av 14 lungtransplantationer har nio genomförts i Göteborg och fem i Lund.

I hela riket väntar nu 29 patienter på ett nytt hjärta och 27 på nya lungor.
Självklart kan flera svenskar registrera sig som donatorer. I dag handlar det om 1,5 miljoner. Men om alla de 83 procent som enligt opinionsmätningar säger sig vara "positiva till donation" skulle göra slag i saken, skulle det stiga till närmare åtta miljoner.
En framgångsrik donation och transplantation handlar alltid om att jaga tid och minimera väntan.

Självklart ska individens inställning till donation vara tydliggjord.
Men än viktigare tycks vara att fixa till bristen och osäkerheten bland sjukhuspersonalen hur den får agera - och inte - vid vård i livets slutskede.
Med detta rätt skött stiger helt säkert antalet möjliga donatorer. Medan ångest och vanmakt minskar.