Självklart är det smärtsamt att behöva säga det - men Malmös niondeklassare är sämst i Sverige.
Hela 40 procent av dem fick inte godkänt i alla ämnen i våras. På en del skolor saknar uppåt 60 procent gymnasiebehörighet.
Det är just i det ögonblicket som i många fall avstampet sker mot livslångt identitetsfamlande, utanförskap och den självbedrägliga gängtryggheten. För utan gymnasiekompetens blir man per automatik marginaliserad av samhället och får en nitlott.
Den här larmrapporten om de 40 procenten från Skolinspektionen i fjol höstas skakade om Malmös kommunpolitiker rejält. Särskilt eftersom den innehöll i stort sett samma skräckresultat som i rapporten från 2005. Trots att Malmö under mellantiden fick 148 miljoner kronor extra för att snygga till det hela. Det visade sig nämligen att miljonerna till synes bara rann ner i ett stort svart hål.
Men det har kommit flera utredningar. I förra veckan - medan pistolskotten ekar vidare över Malmö - presenterade Skolverket sin rapport om hur skolan sköts med titeln: "Kommunalt huvudmannaskap i praktiken".
Det är en svidande kritik över hur det kommunala huvudmannaskapet för skolan inte tas på allvar av politikerna. Som lite hårdraget kan sammanfattas som en samling glada amatörer med miljoner i fickorna, som tar det hela lite med en klackspark och som inte har en susning om var och hur pengarnas ska användas mest effektivt. Plus ett genuint ointresse.
Resultatet blir tusentals borttappade elever med lika många tappade sugar.
Skolverkat pekar i rapporten på hur resursfördelningen i kommunen avseende skolans värld sker "schablonmässigt" enligt "traditionella prioriteringar". Och där begrepp som kvalitet tappats bort på vägen.
I Malmö är det extra virrigt eftersom det sedan 1996 är politikerna i de tio stadsdelnämnderna som bestämmer över skolans resurser utan något som helt övergripande och samlande styrorgan. Men där nu Socialdemokraterna - väl medvetna om de kritiska rapporterna - försiktigt flaggar för att skolfrågorna bör lyftas bort från stadsdelsnämnderna till central skolnämnd som mycket väl kan se dagens ljus i januari 2013.
I rapporten står det: "Politikerna ser de nationella målen för skolan mer som ambitiösa visioner än som underlag för styrning av sin skolverksamhet". Således snarare en rekommendation än något som måste följas.
Rapporten varnar också för att: "De nationella målen sorteras bort medan kravnivåer sänks". Som alltså kommunpolitikerna kan tolka som att är kraven för högt ställda är det fel på kraven och inte eleverna. I rapporten står det vidare: "Oklarheten, kring ansvarsfördelning, styrning och uppföljning är stor". Måluppfyllelsen svajar.
Det som borde vara alarmerande mals således ner till en normalitet som därför i praktiken blir acceptabelt. Känns för övrigt extra aktuellt och kusligt nu när gymnasiekravet för soldatutbildning föreslås tas bort eftersom det är för få sökande. Kan också kallas för kapitulation!
Kunskap är makt och det bästa sättet att skapa jämlikhet och framtidstro för den enskilde. Det huvudsakliga ansvaret för detta ligger så klart på individen/eleven själv. Men skolpolitiker som inte förstår vad huvudmannaskapet innebär eller hur det ska hanteras, bör snabbt tvingas ner i skolbänken och lära sig inse ansvaret och allvaret.
Det är i skolan man ska få kunskapen, inte på gatorna.
