Det är naturligtvis ingen slump att de lokala socialdemokratiska valaffischerna uppsatta runt om i Malmö har Mona Sahlin tillsammans med Ilmar Reepalu. Inte ensam, alltså.
Man behöver inte vara geni för att konstatera vem som är dragplåstret.
Sahlin har varit i Rosengård många, många gånger under sin långa politiska karriär och i olika positioner.

Ofta har man under besöken hört henne säga: ”Jag blir så ledsen”, när hon stöter på den ena orättvisan efter den andra. Men samtidigt har det varit si och så med leveransen för att göra det bättre.
Invånarna i storstaden Malmö uppvisar samma ökande ifrågasättande till socialdemokratin som är lika tydlig i både Stockholm och Göteborg. Inte minst i opinionsmätningarna.

Allt fler väljare betvivlar Socialdemokraternas kapacitet och som därför fått det allt svårare att blidka storstädernas ökande medelklass som är oroliga över storleken på både fastighetsskatt och ”skatt på förmögenhet”. Trots att de rödgröna försäkrar att det bara handlar om en liten klick i marginalen som drabbas.

Mona Sahlin är förvisso väldigt populär i Rosengård. Men att posera på samma mobilbild tillsammans med henne är en sak. Att gå och rösta, en helt annan. Tyvärr.
En gång i tiden var Malmö en typisk och ganska självgod arbetarstad. Inte längre. Utan nu en internationell kunskapsstad med bro till kontinenten och med när 300 000 invånare där 30 procent är födda utomlands och ytterligare tio procent födda i Sverige med utländska föräldrar. I detta ligger både problem och framtid.
I det sistnämnda ligger en kaxighet som förhoppningsvis besökande Mona Sahlin känner styrkan i.