Våra barn blir alltmer avskärmade från skog och mark. Under 2000-talet visar mätningar att deras besök halverats. I stället är det inomhusvärlden med datorspel och liknande som tagit över. Skogen ses numera av många unga som något jobbig och "ofräscht" i jämförelse med de blanka marmorgolven i våra köpcentra.
Skogskulturforskaren och professorn Lars Kardell vid SLU har lagt ner mycket forskning på hur vi och våra barn rör oss i den tätortsnära skogen. Han konstaterar att på 20 år har skogsbesöken som sådana minskat med en tredjedel.
Nedslående, så klart. Det är den överbeskyddande vuxengenerationen som lagt ribban och målat upp skogen som något skrämmande. Det kan handla om föräldrar som ständigt misstänker dödlig influensa bland småfåglarna. Och där var och varannan skogsdunge döljer huggormar, smittbärande fästningar eller smygande pedofiler.
Definitivt inte en miljö att tillåta ungarna bygga kojor i, är uppfattningen. Men där ungarna faktiskt skulle kunna äta bullar, dricka varm choklad och bli sunt skitiga. Samt naturligtvis att lära sig lösa hur saker och ting hänger ihop. För barn upptäcker med alla sina sinnen, och upplever med hela kroppen.
Scoutrörelsen och Friluftsfrämjandet med Skogsmulle och allt, verkar tyvärr kämpa i uppförsbacke medan de oförtrutet försöker få ut både familjer och barn i den skog som är naturligt snårig, mäktig och kuperad. Och en skog som inte erbjuder plana och asfalterade promenadstigar med elljus och toaletter. Eller ger utrymme för barnafrågor om: "Vad kan man köpa här?"
Den officiella bilden av svensken är att vi ständigt längtar bort från stadens brus till naturens tystnad. Vid förra sekelskiftet invigdes våra första nationalparker medan nationalromantiken blomstrade i form av Bruno Liljefors tavlor och Selma Lagerlöfs författarskap. Allt det där inbillar vi fortsatt lever kvar i oss. Och att det ger status.
I stället ljuger vi för oss själva i den ena enkäten efter den andra och där vi besvarar hur många gånger vi är ute i naturen. För handen på hjärtat - när var du själv senast ute i den skogen? Ärligt!
Annars har vi alla möjligheter att göra det. Inte minst genom allemansrätten men där en del kommuner nu försöker tjäna pengar på att avgiftsbelägga motionsspår och annat gnidet.
Vårt land är stort och har bara 23 invånare per kvadratkilometer. I Skåne är det tätare med 110 invånare, men ändå med betryggande utrymme jämfört med Singapore där det går 7 343 personer på samma yta.
Faktum är att den överbeskyddande vuxenvärlden gör att ungar allt mer sällan klättrar i träd, springer sig svettiga eller tar en genväg som blir en senväg, men som bara det är en upplevelse i sig. Ty föräldrar med påstådd naturkärlek verkar mer måna om att ha en modern stegräknare än att lära ut kompassens mysterier.
Tidigare fick i alla fall varenda frisk ung man runt 18 - 19 år sitt obligatoriska år i skog och mark genom den allmänna värnplikten. Men den är som bekant är avskaffad sedan några år.
Så vad kan föräldrarna göra för att locka bort sina barn från deras prylfixerade hem till den "ofräscha" naturen?
Jo, genom att inte ständigt tänka på mallade och tävlingsinriktade aktiviteter med ett helt batteri av utrustning. Utan att bara stövla ut i det fria och vara. Som självklart är onaturligt till en början men som förhoppningsvis kan bli något jordnära vardagligt.
Inte minst för att det finns det en klar koppling mellan våra barns naturmedvetande och jordens överlevnad.
