Fyra av tio vill nämligen att deras borgerliga regering sedan nio år, och från i fjol ledd av statsminister Lars Lökke Rasmussen, skulle må bra av att få gå i opposition.
Var tionde tänker till och med rösta på röda blocket. Vilket troligtvis skulle räcka för maktskifte. Allt enligt en mätning förra veckan från opinionsinstitutet Analyse Danmark.
Det är irritationen mellan de två regeringspartierna Venstre och Konservative med mängder av soloutspel istället för samsyn och gemensamma presentationer som fått många sympatisörer att dra öronen åt sig. Plus en uppslitande partiledarstrid hos de konservative som fått stödet att dala rejält.

I valet 2007 fick de Konservative 10,4 procent av rösterna. Nu är stödet närmast halverat till 5,4 procent. Det vet ju alla politiskt skolade att ju sämre opinionssiffror, desto flera desperata soloutspel.
För övrigt just det som vår egen statsminister Fredrik Reinfeldt måste hålla ögonen på i takt med att kristdemokrater och centerpartister känner sig allt mer osynliggjorda och knappt ovanför strecket. Hur är desperationen där?
Skulle det vara danskt folketingsval i dag skulle det röda blocket få 53,8 procent av rösterna mot det borgerligas 46,1 procent. Venstre har tappat fyra procent sedan valet och ligger nu på 22,4 procent. Med en sådan blockskillnad skulle med ens Dansk Folkeparti och Pia Kjaersgaards mångåriga stödfunktion för regeringen vara överspelad.

Men skillnaden på nära åtta procent är det egentligen ingen som tror på.
I samma mätning från Analyse Danmark menar hela 48 procent av de tillfrågade borgerliga väljarna att statsminister Lars Lökke Rasmussen får ett otillräckligt stöd från den övriga borgerligheten i folketinget. Att han helt enkelt får dra och jobba för mycket själv.

En aspekt som mätningen däremot inte brytt sig om är att ju det med en slags automatik brukar infinna sig en väljartrötthet mot en regering som styrt oavbrutet under lång tid - här alltså i hela nio år. Och att därför en förändring skulle vara bra.
Inte för att man vet hur eller vilken. Men bara känslan av att en växling vid makten är bra, räcker långt för att befästa demokratins överlägsenhet.