Att vara på "resande fot" och därför omöjlig att få tag på kunde vara en fungerande ursäkt i förra århundradet. Men hade den nu så skakade LO-basen Wanja Lundby-Wedin verkligen velat kommentera AMF-skandalen skulle hon med dagens teknik lätt som en plätt kunnat göra det i mobilen även från den smalaste karavanstig i yttre Mongoliet.
Det famösa pensionsavtalet med vd:n Christer Elmehagen som klubbades på ett styrelsemöte i mars 2004 där LO-basen var med och beslutade, fortsätter att smutsa ner hälftenägaren LO. Sammantaget fick Elmehagen 104 miljoner kronor för sina tio år i företagets tjänst att placera LO-jobbarnas besparingar. Det samlade avtalet ger 42 miljoner i lön/bonus och 62 miljoner kronor i pension. Det ger omräknat 1,3 miljoner kronor. I månaden!
LO-knegaren som sparar i pensionsjätten AMF däremot får nu räkna med sänkt pension på ungefär 150 kronor i månaden genom "återtag" på grund av fondernas negativa utveckling och den ekonomiska krisen. Visst har den en märklig förmåga att drabba dem som redan halvligger?
Wanja Lundby-Wedin är som sagt oanträffbar.
I stället skickar nu LO fram vice ordföranden Per Bardh som visserligen också sitter i AMF:s styrelse men som inte kom in förrän 2006. Så vad kan han säga för att skingra dimmorna mer än han har förståelse för sina LO-kompisars ilska? Lite av god dag yxskaft, eller hur?
Wanja Lundby-Wedins indignerande utfall om girighet och direktörernas "hutlösa" ersättningar i det privata näringslivet har säkert gett henne ett och annat pluspoäng. Hon sitter ju också med i Socialdemokraternas viktiga verkställande utskott (VU). Partiets ekonomiske talesman Tomas Östros har lika lystet och skadeglatt sluggat mot finansminister Anders Borg och bonusarna i de statliga bolagen. Skandal är bara förnamnet.
Men att triumferande slänga skit utan att ha ryggen fri är förödande inom politiken. För då kommer oundvikligen de där irriterande diskussionerna om moral och dubbelmoral upp som ett brev på posten. Har man rimliga svar och förklaringar tar man fajten med högburet huvud.
Har man det inte, är man på "resande fot" och knuffar fram någon från det bakre ledet att ta hettan.
Det övergripande problemet blir naturligtvis hur LO upprört ska kunna fortsätta att kritisera glittriga bonusar till näringslivets gnidna toppar. Ungefär som ett land med dödsstraff indignerat kräver att grannlandet omedelbart ska avskaffa det av humanitära skäl. Vilken trovärdighet ger det?
När AMF gör reklam för sig själv för man fram sin slogan "Lite mer att leva för".
I dag känns den riktigt hånfull.
