Är hedersrelaterat våld precis som vilket mansvåld som helst?
Nej, säger forskaren Pernilla Ouis, en både stridbar och påläst debattör som själv levt 18 år bakom slöja. Samt kontroversiell eftersom hon för många står för obekväma förklaringar och sanningar.
Ouis slår fast att ett hedersmord och hedersvåld aldrig är spontana handlingar utan alltid planerade. Oftast "demokratiskt" framröstade där inte minst kvinnor, och kanske en mamma kan spela en framträdande roll.
Egentligen är det en hel grupp som tar beslutet och där ansvaret därför blir kollektivt, även om det oftast bara finns en gärningsman. Detta skiljer sig alltså markant från "vanlig" och spontan kvinnomisshandel, men som många tyckare ändå slentrianmässigt sätter likhetstecken mellan. Inte Pernilla Ouis. "Att som Gudrun Schyman hävda att alla män i grunden är talibaner är historielöst", säger hon.
I förrgår talade Pernilla Ouis inför 200 personer på Herbert Felix-institutet i Eslöv, just om hedersrelaterat våld. "Patriarkat, religion eller kultur?" löd rubriken. Hon rätade ut frågetecknet så till vida att förklaringen kan finnas i alla tre.
Först gäller det att definiera heder som egentligen handlar om hur andra uppfattar en händelse eller förhållningssätt. Där hedern - kollektivt tolkad - utmanas när ett osynligt regelverk överträds så att både fasaden och den sociala statusen rämnar.
Men hedersvåld är inte enbart synonymt med religiös tillhörighet utan förekommer även i exempelvis mc-gäng eller mellan fotbollshuliganernas "firmor".
Utmärkande för den religiösa hederskulturen är dock fokuseringen på det sexuella och kontrollen av kvinnor och det kvinnliga. "Den skapar även en sexualisering av barnen, vilket gör att hedern blir besudlad även av små vardagliga saker", fortsätter hon.
Samtidigt aktar hon sig ifrån att generalisera och koppla hedersvåldet till någon särskild religion. För de finns i både muslimska och kristna kulturer. Plus att långt ifrån alla troende accepterar det här.
Efter att ha lyssnat på Pernilla Ouis slås jag personligen av att hedersvåldet verkar öka i omfattning just bland grupper där integrationen och migration in i det övriga samhället tagit verklig fart. Alltså bland grupper som levt i Sverige under lång tid. Vilket så klart känns paradoxalt eftersom hedersvåld och hedersmord blir en sista kulturell stam-åtgärd för att försöka hålla gammal tribal grupptillhörighet intakt. Men där de ökande övergreppen mot dem som vill bryta sig loss eller lossa på bojorna, samtidigt avspeglar det desperat lönlösa i detta.
Märkligt är att hedersmord och hedersvåld vi läser om i tidningarna för det stora flertalet ändå är något perifert och som utspelar sig långt ifrån den egna vardagen. Men så kommer det inte alltid att vara.
"När det första hedersmordet på en svensk kille inträffar blir det en väldigt uppståndelse", menar Pernilla Ouis. "Det är hemskt att säga, men jag tror det kommer att inträffa".
Det finns en spridd vanföreställning i vårt samhälle som talar om att hedersvåld alltid är offrets fel.
De som sprider ut den uppfattningen har naturligtvis ett givet syfte: Att omgivningen och medmänniskorna inte ska bry sig, inte engagera sig, inte störa. Bara låta saker och ting ha sin gång.
Inget kan vara felaktigare.
