Det är naturligtvis ingen slump att demokratiska välfärdsstater har en stark äganderätt och näringsfrihet som grundpelare. Och som är en förutsättning för individens skaparkraft och den ekonomiska utvecklingen.
Det är heller ingen slump att där samma äganderätt och näringsfrihet saknar skydd, eller ligger inkapslat i enpartistatliga nycker, brukar också levnadsstandarden vara lägre. Ett exempel: Det är helt enkelt inte värt pengarna, energin och arbetet att förbättra bevattningen av en åker om risken finns att någon annan med våld kan ta över den.

I den nyutkomna boken "Kapitalism utan kapitalister?" (Captus), har de båda författarna Anders Ydstedt och Nima Sanandaji försökt beskriva ägarpolitikens roll för samhällsutvecklingen. I samhällen som själva säger sig ha ett "gemensamt" ägande betyder det i klartext att ägandet står under politisk kontroll. Och skapar ett system där alla på pappert visserligen tar ansvar men där verkligheten visar att ingen gör det.

Forskning visar att resurser som ägs kollektivt oftast överutnyttjas och därmed förstörs. Överfiske eller rovfiske på internationella vatten är så klart relaterat till bristen på ägande. Där den enskilde fiskaren vill maximera sin fångst utan att ta ansvar för framtidens fiskebestånd. En afrikansk nationalpark med mängder av utrotningshotade djur blir mindre utsatt för tjuvskytte om de boende får ägaransvar över marken och håller kontroll.

Äganderätt är ju egentligen frågan om en resursfördelning. För det som inte tas om hand förfaller ju, eller förstörs, överutnyttjas och tar slut.
För de båda författarna är det av yttersta vikt att få ner våra höga ägarskatter. Hur privata ägare missgynnas av det svenska skattetrycket medan utländska och offentliga ägare premieras. Visserligen har arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna avskaffats av alliansregeringen. Men fortfarande finns det en stor skevhet i systemet där människor som äger med lånade pengar snarare gynnas av systemet än de som äger med egna pengar.

Under senare delen av förra århundradet hade Sverige ett skattesystem där visionen verkade vara en kapitalism utan enskilda kapitalister. Det var då som en enskild privat företagare som investerat egna pengar, i stället för lånade, kunde tvingas betala hela sin vinst i skatt.
Författarna vill också gärna se att den stora del av ägandet i Sverige som ligger i statens händer övergår till medborgarna, vilket innebär överförande av makt. I grund och botten menar författarna är staten är sämre på att sköta näringslivet än privata aktörer eftersom en del politiker har en benägenhet att gynna statliga företag framför privata. Och visst uppstår det resursslöseri och skapar konkurrenssnedvridning när kommunala företag själva producerar tjänster som samma kommun köper in.

Att vi i Sverige stundtals har en samhällsdebatt som gärna vill peka på att äganderätten är något problematiskt och som ständigt måste ifrågasättas, är att både skjuta sig själv i foten och samhällsutvecklingen i sank.
I stället bör vi vara vaksamma på tendenser som syftar till att urholka äganderätten. Och vidta motåtgärder.
Att äga är att vårda och utveckla.