På många ställen summerar man nu halva mandat­perioden. Vad har åstadkommits? Vad har presterats?

Och, eftersom det är så enkelt att kontrollera, vilka politiker har sämst närvaro?

Inte minst i kommun-, landstings- och regionfullmäktige kan det vara lite si och så med den saken.

I riksdagen finns det vissa syndare, ibland även partiledare - som ju anser sig ha bättre saker för sig än att nöta bänk i kammaren. Men de flesta riksdagsmän är nog på plats i riksdagshuset alldeles för mycket - bättre om de var ute i verkligheten lite mer.

Förr i tiden möttes riksdagen inte ens varje år, och långt fram i tiden så öppnade riksdagen i januari och slutade i början på juni - var den tvungen att samlas på hösten var det "urtima".

Men riksdagsmän är oftast på plats, så också i många fall alla heltidspolitiker i region och kommun.

Lite värre är det med ledamöterna. I Region Skåne finns det minst någon som aldrig är på plats. Och då bör man ju förstås lämna åt någon som är mer intresserad eller mindre upptagen.

De som har sämst närvaro är förstås de icke tjänstgörande suppleanterna - de har ju inte mycket där att göra utom att sitta och vänta på att en av de riktiga ledamöterna blir akut sjuk eller insjuknar, eller i förväg aviserat att de har något annat för sig under slutet av mötet. I väntan på det får de sitta tyst och bläddra i tråkiga handlingar.

Allt för stor frånvaro har nog en del att göra med att det sitter för många i församlingarna. Kommunfullmäktige kunde i de flesta kommuner halveras - och det skulle bara bli effektivare och bättre.

Sedan har alldeles för många kommunala församlingar möten på dagtid, med stora problem för alla de fritidspolitiker som arbetar då.

Annars får man väl säga att skolk bland politiker kanske mest ger en rimlig bild av hur väljarna agerar. Allt fler uteblir ju från valurnorna för varje val.

Och då behöver det ju inte sitta någon där heller.