Skillnaden mellan de svenska OS-hoppen och våra politiker är just nu att vi vet allt om minsta nervknut och hur deras uppladdning ser ut, men att de senare är helt försvunna från nyhetsradarn.
Det kan bli svårt att komma tillbaka - den utvidgade säsongen med Almedalsveckan har uppenbarligen inte haft avsedd effekt.
Just nu har även politiker alibi, eftersom de tittar på de olympiska spelen lika mycket som vem som helst annars. OS definieras ju av att man helt plötsligt är försjunken i märkliga nischsporter som lerduveskytte, gång eller något annat som normalt samlar de deltagandes mammor.
Nu finns det statistik på allt, och det är lätt att uppmärksamma vissa partiskillnader i vilka sporter som gillas.
Sverigedemokraterna föredrar ju egentligen vinter-OS, eftersom de sporterna känns mer genuint inhemska. Möjligen kan de tänka sig spjut och bågskytte.
Miljöpartiet är överförtjusta i såväl cykling och rodd, som alternativ till förbränningsmotorer alltså.
Kristdemokraterna har på sista tiden varit attraherade av höjdhopp - det där att segla över ribban precis vill de drömma sig in i.
Centerledaren Annie Lööf skulle som näringsminister gilla långdistanslöpning: Man får slita hur länge som helst, man kommer sällan framåt utan bara runt, och byråkraterna som övervakar loppet är fler än deltagarna.
Moderaterna är splittrade i de gamla som håller på polo och tennis, medan de nya fortfarande försöker analysera opinionsläget för att hitta den populäraste sporten.
Socialdemokraterna har ett nyvaknat intresse för hästsport. De är ju allt vanare att byta häst mitt i tävlingen.
Västerpartiet hoppas precis som Kristdemokraterna på att hålla näsan över vattenytan men tittar just därför på simningen, kanske minns de också gamla östtyska framgångar.
Folkpartiet väjer inte för det impopulära om det bara är rätt, men vill inte heller diskriminera. Och tittar därför på alla sporter och håller på deltagarna från euroländer!
"OS definieras ju av att man är försjunken i nischsporter som normalt samlar de deltagandes mammor.
