Det var en intressant debatt i Malmö stadsfullmäktige i veckan när FP-riksdagsledamoten Allan Widman frågade kommunstyrelsens ord­förande Ilmar Reepalu (S) om han någonsin tagit några beslut som inte var optimala för Malmö.
Bakgrunden var en intervju i riksmedier där Reepalu kanske inte hade fått detta att framstå i all sin tydlighet.
För alla som följt debatten i Malmö så är det förvisso inte någon okänd position: Inte har han någonsin begått några fel inte.
Och finns det saker som inte gått alldeles så där bra är det någon annan som bär ansvaret. Joakim Ollén har länge varit en bra person att lasta synderna på.
Men i takt med att det nu närmar sig tjugo år sedan Ollén var kommunstyrelseordförande så har skulden alltmer flyttats över på den borgerliga regeringen.

Ibland kan man när man hör Ilmar Reepalu till exempel tro att justitie­minister Beatrice Ask personligen gått in och stoppat de planer man lokalt haft som skulle ha utrotat all brottslighet i Malmö.
Säkert är det också regeringens fel att man inte kommit på lösningen med temporära medborgarskap, som Reepalu själv kläckte redan i oktober förra året.

För att inte tala om skol­situationen och de snarast allt sämre resultaten i Malmö: Hade bara regeringen gjort som kommunledningen i Malmö sagt så hade allt varit frid och fröjd.
En del säger att Malmös starke man, som det brukar heta, har ägnat sig åt teologiska studier och därvid fäst sig vid några punkter som han sedan använder, om än något förändrade:
• Syndabocken är alltså Joakim Ollén, som jagats ut i öknen - eller i alla fall en gång i tiden till Gävle. Med den skillnaden att syndabocken i Bibeln inte hade någon skuld utan fick ta på sig alla andras ...
• Så budordet om att den som är utan skuld må kasta första stenen, vilket Ilmar Reepalu tagit till sig så att han själv bör kasta den första stenen.
• Däremot sägs han ordagrant lyda den upp­maning som förr handlade om att inte sätta sitt ljus under skäppan, men som i nyare översättningar väl heter att inte lägga sin ficklampa under Ipaden.
Nå, det intressanta med debatten i stadsfullmäktige var att det faktiskt fanns en viss antydan till att vartenda beslut kanske inte var det allra, allra bästa - och det är väl gott nog så.