I ena stunden är allt som vanligt. Man tänker knappt på det man borde vara tacksam för och vårda, det är så självklart att det finns där.
I nästa stund har allt gått förlorat. Ett samtal, ett blåljus, sedan är livet aldrig mer vad det varit.
I dag för ett år sedan mördades 20-åriga Trez West Persson.
En ung tjej som nyss hade flyttat till Malmö från föräldrahemmet i Ystad. Ena stunden nyfiken, levnads-glad och på tröskeln ut i vuxenlivet. I nästa stund ihjälskjuten i en bil.
Ett år har gått sedan det oprovocerade mordet. Fortfarande har polisen inte gripit någon misstänkt. Fortfarande har familjen inte fått något juridiskt avslut. Fortfarande har inte Trez fått den minsta upprättelse. Frågorna "Vad hände?" och "Varför?" ekar mer än någonsin.

Vad säger det om vårt samhälle att en 20-årig flicka skjuts tills döds på öppen gata utan att gärningsmannen grips och döms? Vad säger det om samhällets omtanke att familjen glöms bort utan att få medmänskligt stöd att kunna ta sig igenom den nya vardagen?
Det säger rimligen att vi har misslyckats med att göra samhället så tryggt som vi alla vill och har rätt till.
Bland de viktigaste personerna i Trez liv var hennes vänner. Unga vuxna som var på väg
ut i det samhälle som tog deras väns liv. Deras trygghet och tilltro till samhället och rättssäkerheten har slagits sönder.
För att de och familjen ska kunna sörja och minnas Trez för den hon var och inte för hur hon dog behöver dödsskjutningen få ett rättsligt slut. Det kan bara ske om de som vet något om mordet träder fram och berättar.
Bara då kan rättvisa skipas.
Ända sedan vi var små har vi fått lära oss att det är fult att skvallra, att man inte ska sprida rykten.
Men slår man
upp ordet skvallra i Svenska akademins ordlista betyder det också att vittna om, att berätta det man vet. Och visst måste vi våga berätta när det värsta har hänt? När någon oprovocerat har skjutits ihjäl i vårt samhälle.
Att träda fram och berätta vad man vet om det som hände 10 oktober i fjol ger upprättelse, inte bara åt Trez och hennes familj, utan också åt hela samhället vars trygghet har sparkats sönder.

Det är ett år sedan Trez mördades. Löpsedlar och blåljus handlar inte längre om henne. Den värsta chocken har bedarrat.
Den nya vardagen har infunnit sig. Men för familjen och vännerna har chocken ersatts av ett tomrum.
Vad händer nu? Hur kan vi gå vidare?
Hur hjälper vi andra i samhället Trez, familjen och vännerna på bästa sätt?
Genom att inte tystna.
Genom att ta ställning mot våldet och kräva brottsofferstödjande
insatser.
Genom att kräva att de skyldiga grips och döms.
Bara då är vi medmänniskor, bara då visar vi att vi tillsammans är starka.
Bara när vi inte tystnar står vi upp mot ett samhälle utan våld.

Yamile Lindgren är vice ordförande i RAV, Riksorganisationen för
anhöriga till våldsdödade.

Mer infomration på www.rav.se