I sitt tal satte Göran Hägglund ord på det fenomen som utgör grunden för den nordiska modellen, nämligen "statsindividualism". Detta innebär rent konkret att medborgare i allmänhet och personer med funktionsnedsättning i synnerhet erbjuds grundtrygghet av staten för att klara sitt dagliga liv, utan att bli beroende av andra människors goda vilja. Här riktades inte bara kritik mot vänsterblocket, även liberala kollegor från alliansen fick sig en "känga".

Härmed förflyttar Hägglund sitt parti ett stycke åt höger, då han tydligt klargjorde att vi borde sätta vår tillit till familj, vänner och grannar. Istället för statsindividualism bör samhället bygga på gemenskap, blev konklusionen av hans sommartal.

Vad man ofta glömmer bort är att tillgänglighet för funktionshindrade samt grundtrygghet från staten inte alltid behöver stå i strid med vartannat. Detta är den socialliberala värdegrunden ett målande exempel på.

Under större delen av 1900-talet har handikapp­rörelsen med gemensamma krafter strävat mot ett samhälle där hörnstenarna utgörs av tillgänglighet och inklusion, det vill säga att vara en del i en större helhet.

Med tillgänglighet menar vi att samhället bör vara rustat så att det ger funktionshindrade hjälp till självhjälp, i motsats till att vara helt utlämnade till en medmänniskas hjälpande hand. Detta har vi bland annat åstadkommit genom framkomlighet för personer med rörelse ­ hinder, ledsagning samt anpassning av den fysiska miljön för synskadade samt hörselslingor och teckentolkning för hörselskadade.

LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade), har varit banbrytande på många sätt. Få personer kan nog fullt leva sig in i handikappades vardag, det beroende och den många gånger bristande självtillit det kan medföra. I detta sammanhang har den nordiska modellen med statsindividualism i centrum blivit vår väg ut ur segregation, utanförskap och ett liv i "evig barndom".

Med Hägglunds politik slungas vi flera generationer bakåt i tiden. Om den gemensamma grundtryggheten monteras ned bit för bit riskerar vi med tiden att åter hamna i bondesamhället där handikappade var bundna till den egna gården eller betraktades som original i sin hemby.

Vår vädjan till Hägglund lyder: Låt inte historien gå i repris!

MARIA LIESLAND

INGELA OLSSON

SRF:s flerhandikappsverksameht