På tv visas serien om de svenska blonda Hollywoodfruarnas lyxliv. En av deltagarna är skönhetsmissen Anna från Bjuv som flyttade till USA och gifte sig med musikern Paul Anka. Hon är superrik, superkvinna och supernöjd med sitt liv. Anna förordar ett liv i lyx och tycker att hennes vardagsrutiner med dagliga avsugningar, kliniskt dammfria hem och en manlig karl som sköter försörjningen, är allt en kvinna kan önska.
Fru Anka är vuxen och kan välja för sig själv. Affärsmässig som hon verkar vara, har hon förhoppningsvis skaffat sig ett lönsamt avtal med sin man för att garantera henne tillräcklig försörjning även om relationen skulle ta slut. Anna är inte beroende av sin man, och hon är en duktig PR-makare med sinne för att kapitalisera på sin egen person.
Hemmafrulivet vore knappast problematiskt om det inte vore för beroendeställningen det skapar. Få kan gifta sig lika stenrika som Anna. De allra flesta som lever på någon annans lön har inget skyddsnät när relationen tar slut. Det är skillnad mellan Annas Hollywoodliv och kvinnorna som av sociala och kulturella skäl stannar hemma vid barn och spis.
I Herrgården, Malmö, är det bara hälften så stor andel av kvinnorna som arbetar jämfört med männen. Med låga inkomster i familjen har den hemmavarande få möjligheter att göra det val som glammiga kändisfruar eller blöjbytande lattepappor kan göra. Patriarkala strukturer omöjliggör andra familjelösningar, och även de som inget hellre vill än stanna hemma hos familjen, faller i kläm när hemmet blir påtvingat.
Trots det romantiseras 50-talets idealbild. Tv-serien "Desperate housewives" gjorde kakbak och skvaller till konst, "Mad men" visar ett rosaglittrigt skimmer kring ensam städfrustration samtidigt som serien bjuder på stora portioner manshat. Framgångsrika kvinnor baktalas, de strikta idealen upprätthålls av fruarna själva och husmodersknepens kliniskt rena hem är bra tv i influensatider.
Kanske är den nyvunna vurmen och nyfikenheten för hemmafrun en reaktion på att samhället blivit lite mer tolerant accepterande mot otäcka saker som kvinnlig dekadens. Hemmafrun blir den stabila madonnagestalten som ofrihetsförespråkare kan ta till sin barm i stället för att hylla människors egna val.
För det är just det. När man får välja själv är det inte så kontroversiellt. Vuxna människor klarar av att ta ansvar för sina handlingar, även om det handlar om att slopa karriär till förmån för blöjbyten och diskhögar. Det är lätt att göra hemmafruarna till offer, de är ju stackars kvinnor som inte vet bättre. I motsats till de duktiga männen som själva har valt att stanna hemma.
I skymundan hamnar alla de pappor som sliter ihjäl sig på jobbet och aldrig ser sina barn. De som vill, men inte riktigt vågar. Som låter partnern ta ut hela föräldraledigheten för att det blir "enklare", eller axlar det stora försörjningsansvaret för att det är vad som förväntas av honom. De männen pratar vi inte om, för dem är det ju inte synd om. Eller?
JOHANNA NYLANDER
Krönikör, Malmö
