Vi såg bilder på den tunisiske diktatorn Ben Ali när han på sjukhuset besökte den mer än brännskadade studenten. Diktatorn tänkte väl att bilderna skulle blidka.
Vi vet givetvis inte när upproren i Nordafrika, i Bahrain, i Jemen, i Syrien hade startat om den unge grönsakshandlaren inte offrat sitt liv. Men vi vet att arbetslösheten bland unga nordafrikaner är förfärligt hög. Och vi vet att vi i Europa, vi i EU, har möjlighet att öppna för Nordafrikanska länder så att de kan exportera grönsaker och frukt. Men villigheten till detta är mindre än minimal.

Enligt min uppfattning tränger ett allt starkare nationellt intresse in i EU-arbetet. Fråga nummer ett är allt oftare: Hur kommer detta beslut, denna lagstiftning att påverka/gagna "min" nation.
Naturligtvis är det så att alla är sig själva närmast. Men om det nu inte är solidaritet över nationsgränser som driver oss så är det faktiskt också att vara "sig själv närmast" att agera globalt. Så beroende är vi av varandra. Över nationsgränser!
Revolterna i arabvärlden har till dels sina rötter i skriande arbetslöshet. Unga människor har fösts åt sidan. Arbetslöshet har förnedrat dem. Framtidsutsikterna har varit noll. Arbetslösheten har knappast minskat för att revolter äger rum. Det är säkert mycket lättare att andas när de maktgalna korrupta härskarna kastats ur sadlar men arbetslösheten finns kvar.

Europa talar om Marshallhjälp, om att humanitärt ställa upp. Och fattas bara annat! Men för att reellt minska arbetslösheten måste arabländer runt Medelhavet få möjlighet att exportera sina varor, läs frukt och grönsaker inte minst. Och då fordras det faktiskt att EU river hinder. Det vore i synnerhet att humanitärt och långsiktigt främja sysselsättningen.
Den unge tunisierns frukt- och grönsakskärra stoppades och förbjöds av landets myndighet. Det är oklokt av EU att stoppa exporter och importer från Nordafrika!

Alf Svensson
Ledamot (KD) av EU-parlamentet.