Finland är på väg att få en ny president. Allt talar för att han kommer att heta Sauli Niinistö. Den som uteslutande tar till sig nyheter via svenska medier kan dock vara ovetande om både de politiska händelserna i vårt östra grannland som namnen på de främsta kandidaterna.
22 januari genomfördes presidentvalets första omgång. På plats i Finland fanns dock få svenska journalister. Än mer pinsamt blev det att ta del av svenska tidningar på måndagsmorgonen med fel bild av segraren och galen valstatistik.
Dessvärre är inte det inträffande något undantag utan snarare en regel. Trots oerhört starka ekonomiska, kulturella och historiska band med Nordeuropa i allmänhet och Norden i synnerhet visas ett förstrött intresse i Sverige.
Även om någon berättat om Niinistös möjligheter och de grönas kandidat Pekka Haavisto och hans framgångar är det få som skildrat viktiga underströmmar och bakgrundskeenden. Så är fallet också när det rapporteras från Norge, Danmark eller Tyskland.

Problemet är att det skapar en skev bild av verkligheten. Insikten är svag om var Sverige har sina reella intressen. Alldeles för få inser hur integrerade vi är där våra närmaste grannar vart och ett representerar 30 till 50 miljarder kronor i årliga exportintäkter att jämföra med exempelvis Kinas 16 miljarder!
Oviljan gentemot Finland kan inte ens förklaras med att det är svårt. Även om det för en journalist som anstränger sig är relativt enkelt att följa danska och norska förhållanden har vi ju som svenskar allt serverat på silverbricka då det finns hemsidor, tidningar, radio- och tv-kommentarer på vårt eget modersmål i tvåspråkighetens Finland!
Dessutom är en del av det som händer nyttigt att reflektera kring ur svenskt perspektiv. Skillnader mellan centrum och periferi både i fråga om kandidater som föredras och när det gäller valdeltagande är väl värt att tänka på. Faran för tudelning men även ambitionen att hålla samman är inte unik för Finland.

Det finns nog en och annan i Finland som vill förklara den taffliga svenska mediebevakningen med överlägsenhet och storebrorskomplex. För egen del är jag rädd att det är djupare och allvarligare än så. Historielösheten är mer utbredd i Sverige. Bristen på kunskap och förståelse om det som varit gör det svårt att orientera sig i samtiden och inse hur framtidens utmaningar kan gestalta sig
Den finska skolans resultat är inom många områden bättre än den svenska skolans. Därför finns det också skäl att anta att även kunskaperna om historia är bredare och djupare. Det är viktigt för morgondagen. Och betydelsefullt för att förstå sitt geografiska närområde. Bevakningen av det finska presidentvalet visar att Sverige har en hel del att rätta till. Både ifråga om redaktionernas prioriteringar som behovet av historiekunskaper.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)
Ledamot av Nordiska rådet