Skuldkrisen härjar Europas marknader. LO-ekonomen Monika Arvidsson påminner om spelet i kulisserna: Euroområdet går mot fiskal union och medlemsländernas nationella mandat överförs till EU-kommissionen och Europeiska rådet, som samordnar medlemsländernas finanspolitiska inriktning - alla ska in i ledet och skriva under på den streckade linjen. Är detta självklart för en ekonomisk union i kris eller bara en ny kork i fördämningen? Världen andas en ny sorts nervositet nu. Stick upp ett börsfinger i luften och det börjar snart darra, oavsett hemisfär. Men luften delas fortfarande av alla och syret i vår luft är demokratin.

Sträng ekonomisk samordning mellan medlemsländerna må bidra till att rädda européernas köpkraft. Men till vilket pris? Håller det demokratiska mandatet på att förlora sin roll som samhällsdanande kraft därför att det blivit en okontrollerbar pusselbit för världens finans- och näringspolitiska maktcentra när de ska panikbromsa delvis självförvållade finansiella dominoeffekter, som hotar deras egen makt?
LO-ekonomen Arvidsson konstaterar att granskningar genomförda av icke-valda EU-organ lett fram till att Greklands och Italiens regeringar styrs ”av handplockade experter” och att de nya EU-reglerna fått ett tendentiöst politiskt innehåll. Samtidigt urholkar dessa regler de demokratiska valens representativitet, alltså folkets uttalade politiska vilja.

Den representativa demokratin undergrävs i dag från bägge sina moderpoler. Dels av nationernas befolkningar, dels av deras valda representanter, utövarna av folkmakten. Tilliten försvinner på ömse sidor. Väljarkåren visar ”politikerförakt” – lågt valdeltagande, utbredd medborgerlig likgiltighet, isolationistisk populism eller extremism. Politikerna överlåter stora delar av sitt folkliga uppdrag till multilaterala, icke-valda ’ombudsfunktioner’ – överstatliga samarbetsorgan i olika handelsområdens intressen eller den så kallade marknaden.

Diplomaten och medförfattaren till FN:s Mänskliga rättigheter, Stéphane Hessel, har skrivit: ”De politiskt ansvariga, den ekonomiska makten, de intellektuella, ja samhället som helhet, får inte ge upp, inte låta sig skrämmas av marknadernas ekonomiska diktatur som breder ut sig internationellt och i dag hotar fred och demokrati.” Ska Europa dö i demokratins vagga? Jag hoppas att år 2012 kommer att avfärda den frågan som olidligt melodramatisk.

Lars Åkerkvist
Kommunikationskonsult (f d presschef Folksam)