Häromveckan läste jag en krönika i Financial Times som erbjöd en intressant analys av hur man kan se på sanningshalten i dagstidningar. Krönikören menade att det som står i annonser i genomsnitt alltid är mer sanningsenligt än det som står i nyhetsartiklar.
I annonser kan man läsa om produkter och tjänster och för det mesta så överensstämmer de i stort med budskapet i annonserna.
När det gäller nyhetsartiklar är det däremot oftast så att nyheterna handlar om sådant som avviker från normalfallet. Skildringar av brottslighet, olyckor, miljölarm och krig är i sak riktiga, men det tillhör inte det normala att drabbas av brottslighet, olycka eller krig. Dagar utan katastrofer är det vanliga, men detta saknar nyhetsvärde. Självfallet påverkar detta hur medierna väljer att beskriva larm om socker, digitalt beroende, alkohol, energidrycker, solarier, snus, hasardspel och mattillsatser.
"Är det så farligt?" (Ekerlids 2010) är en debattbok som försöker bemöta myter om denna typ av larm. Boken, som är skriven av frilansjournalisten och samhällsdebattören Johanna Nylander, handlar om folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar.
En invändning som kan riktas mot boken är att den är finansierad av Swedish Match, som även fått skriva förordet. Eric Erfors skriver i Expressen (2010-09-02) att Johanna Nylander har begått ett stort misstag när hon har låtit sig sponsras av snusjätten Swedish Match. Erfors ifrågasätter inte Nylanders integritet, men hävdar att många andra kommer att göra det eftersom hon skriver på uppdrag av en snustillverkare.
Jag tycker, till skillnad från Eric Erfors, att det är bra att det skrivs böcker som balanserar debatten om larm. Om detta innebär att det krävs finansiering från aktörer som påverkas av debatten, så är det något man helt enkelt får leva med. I detta fall är det dessutom ingen hemlighet vem som finansierar boken. Däremot vet vi sällan vem som ligger bakom alla de larmrapporter som media så gärna rapporterar om.
Nylander skriver att det är lätt att dras med i larmen, kanske särskilt när det gäller saker vi stoppar i oss varje dag. Därför är det befriande att läsa om att tillsatser till mat inte behöver vara farliga om man inte intar dem intravenöst. På samma sätt bemöter hon pedagogiskt sju andra myter om hälsofarliga beteenden. Myterna kan ses på flera sätt och det egentligen är upp till oss själva vilka risker vi vill utsätta oss för, så länge det inte stör någon annan.
Den avgörande frågan som Nylander ställer är om vi själva äger rätten att göra våra egna livsstilsval. Även om dessa skulle vara mindre hälsosamma - ska verkligen samhället ingripa? Nylander är kritisk mot lagstiftning och mot myndigheters opinionsbildning. Däremot kan hon tänka sig att myndigheter tillhandahåller rådata om hälsorisker: "Staten ska inte informera medborgarna, medborgarna ska kunna informera sig genom staten." Jag kan bara instämma när hon skriver att "den fria viljan måste få räknas, i synnerhet när det handlar om riskabla små njutningar som inte är så farliga".
ANDERS YDSTEDT,
Malmö kommunikationsrådgivare och författare,
Scantech Strategy Advisors
