I Sverige var det länge sedan den svenska historien figurerade i samhällsdebatten. Sker det så är det som i Maja Hagermans böcker snarare med en programmatisk udd mot just tanken på en svensk historia som betyder något för oss.
Det är egentligen lite märkligt med tanke på boomen för historia. Aldrig har så många historiska tidskrifter riktade till den vanlige läsaren kommit ut, och floden av mer eller mindre populärvetenskaplig historia sväller och breddas.
Men mellan politik och historia, eller i alla fall mellan icke-socialistisk politik och historia, går det en rågång.
Kanske för att historia så länge var en del av den socialdemokratiska hegemonin: Sveriges moderna historia börjar med Hjalmar Branting, eller möjligen Mäster Palm; dessförinnan fanns bara svält, förtryck och elände.

I Danmark är det lite annorlunda. Inte minst tänker jag på två ganska nya böcker, båda med inblandning historikern och samhällsdebattören David Gress; och båda med den borgerligt liberala, men fristående tankesmedjan Cepos inblandad.
Det är dels Gress eget verk ”Velstandens kilder” om vilken grund vårt välstånd har, och dels den något tidigare utkomna antologin ”20 begivenheder der skabte Danmark” med Gress och Kasper Elbjørn som redaktörer (och delförfattare).

Framför allt den senare är ett tydligt försök att ta tillbaka historien.
Det handlar om att återupprätta borgerlig humanism och liberalt frisinne som källor till skapandet av den danska rättsstaten, demokratin och folkstyret. Den vill göra det genom att göra upp med myter och i stället lyfta fram glömda vinklar i Danmarks historia.
I 20 avsnitt utförs detta ganska effektivt: Från Egtvedspigen – den unga bronsålderskvinna med kort kjol och bar mage under en smyckande rund bronsplatta som fått symbolisera den lyckliga forntiden — över reformationen, förlusten av Östdanmark och välfärdsstatens utbyggnad till en kritisk uppgörelse med den alltför pragmatiska borgerliga regeringspolitiken under Anders Fogh Rasmussens ges allt en betydelse för att förstå hur det ser ut i Danmark i dag.
Jag ska inte diskutera uppsatserna i detalj. Ska man klaga på något är att den så framhäver medeltida Jyske Lov – Jyllandslagen – framom den äldre Skånske Lov.

Men inte minst i Skåne, Halland och Blekinge är det nyttigt att ta del av beskrivningar som handlar om den tidiga gemensamma historien.
Det riktigt berömvärda är själva projektet. Det är lätt att tänka sig en svensk motsvarighet, som utmanar historielösheten.
Att det sker i Danmark är nog inte bara en tillfällighet.
Även om författarna i antologin är besvikna över den sittande borgerliga regeringens brist på offensiv, så har den ju faktiskt försökt få till stånd en strid om de kulturen i samhället, och inte bara den så kallade kulturkampen.
Vi har diskussionen om en dansk litteraturkanon; om att det kanske finns en litterär kulturskatt som alla bör känna till.

Mindre känt är att den borgerliga regeringen i Danmark också infört vad som kan kallas en historiekanon för skolan. Det består av ett antal teman som ska gås igenom.
Kanske kan man säga att det är en ganska allmän genomgång, och kanske motsvaras den faktiskt ungefär av målen för historieämnet i den svenska skolan, men tanken med en kanon är ju också att lyfta diskussionen om historieämnet i samhällsdebatten. Och då ligger Sverige en bit efter.
Kanske är det bästa inte om regeringar gör detta, nog finns det väl någon som kan se till att även Sverige får sin antologi?
Vilka de tjugo skeenden är som skapat Sverige kan säkert diskuteras.
Att vår historia har något att lära oss om oss själva är mer självklart.