Året var 1993 och i opinionen gick svallvågorna höga. Eva Röse fick ett magnifikt vredesutbrott i Z TV. Vänsterpartiet formligen storknande i riksdagens talarstol. Det talades om att den svenska själen höll på att säljas ut. Om att landsortstillvaron var hotad. Om att en nationalklenod var på väg i graven.
Posten skulle bli aktiebolag och en informell landssorg utlystes.
Så här i efterhand har nog de flesta svårt att komma ihåg vad allt ståhej egentligen handlade om. Vem saknar köer som bara Systembolaget kunde konkurrera med, eller öppettider som tycktes anpassade för alla utom den arbetsföra, räkningsbetalande delen av befolkningen?
Är det någon som skulle vilja byta bort den kvälls- och helgöppna närbutiken på hörnet mot den sura tant som demonstrativt stängde luckan strax före tre när det blir dags att hämta paket? Och Posten, denna åminnelse om fornstora dagar med sitt älskade, välbekanta guldhorn gick ju inte och dog. Tvärtom resulterade liberaliseringen i ett företag som nu går med vinst och bidrar med skattepengar i stället för att sluka dem för en i bästa fall andfådd och i sämsta fall rent servicefientlig verksamhet. Från tärande till närande. Från övergödd monolit till smart, snabbfotad sparringpartner till de allt uppkäftigare konkurrenterna.
Motsatt vad somliga tror var allt alltså inte bättre förr. Rätt mycket var faktiskt sämre. Men människan är nu konservativ till sin natur och mest naturligt konservativa är fransmännen. I EU kraftsamlar Kommissionen för att förverkliga målet om en full europeisk liberalisering av postmarknaderna till 2009, en inskärpning av det direktiv från 1996 som låg till grund för att vårt eget postverk vaknade ur sin slummer och började effektivisera. I Europaparlamentet är dock bataljen i full gång, non himlar sig lobbyister från La Poste och dess belgiska namne, så här får ni inte göra, vi har inte haft tid att förbereda oss. Detta trots att det första initiativet kom redan i början på nittiotalet, innan Sverige ens gått med i EU! Mest handlar det om en oro för förändringar. Men fokus kommer, som vanligt i det sociala Europa, att hamna på sysselsättningen.
I Frankrike fungerar posten som en dold arbetsmarknadsåtgärd av ungefär samma snitt som Samhall, ett allt för vasst retoriskt vapen för att inte användas i den pågående presidentkampanjen. Det är synd, för det argument som försvinner i debatten är att effektiviseringarna till stor del handlar om att vi skickar allt mindre fysisk post, att teknologins framsteg i sig gjort en lång rad tjänster överflödiga. Vi kan välja att försvara en gammal organisationsmodell eller en marknad som skapar jobb på naturlig väg, genom konkurrens, innovation och kundorientering.
I Sverige gick vi en gång i bräschen, med goda resultat för tillgänglighet, prispress och service. Se där – en version av den svenska modellen väl värd att exportera!
Karin Svanborg
Krönikör
