malmös judar

I lördags var det kippavandring i Malmö. Fyrahundra personer promenerade strax efter lördags­bönen från Malmö synagoga till Möllevångstorget. Många var judar, de flesta inte. En del bar kippa, många för första gången.

Stämningen påminde mer om en söndagspromenad än en demonstration; tåget rörde sig i sakta mak längst soliga vägar, barnvagnar och hundar skymtades i folkmassan och barn pilade mellan benen.

Väl framme på torget slöts upp för en manifestation, mitt i den myllrande torghandeln. En del stannade upp och lyssnade, andra fortsatte sina inköp med demokratiminister Birgitta Ohlssons röst i bakgrunden.

Ingenting hände. Inga motdemonstrationer, inga glåpord, inga skyltar. Ingen rädsla.

Det är förstås en enorm skillnad mellan att vandra i en folksamling en solig lördagseftermiddag med polisen närvarande, om än som passiva åskådare, och att gå hem ensam från fredagsbönen en mörk kväll. Men lördagen på Möllevångstorget var också Malmö. Ett Malmö långt ifrån svarta rubriker, ett Malmö som tog ett första steg mot vad staden har varit, och vad den bör vara.

Birgitta Ohlsson talade om Malmös historia. Om den som så ofta glöms bort, bland skyskrapor och broar och högskolor. Men det var till Malmö de vita bussarna kom vid krigsslutet 1945, det var Malmöbor som öppnade sina hem och arbetade som frivilliga på mottagarstationerna. Det var i Malmö många av de judar som överlevde helvetet i de nazistiska koncentrationslägren skapade sina nya hem. Det var till Malmö många av de polska judar kom som blev statslösa efter nästa stora våg av antisemitism i Europa på sextio- och sjuttiotalet.

Precis som Malmö nu är första anhalt för människor från andra delar av världen i behov av skydd. En nystart och ett nytt hem för andra familjer, med andra namn.

Flest applåder drog Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot anti-semitism, när han i sitt tal vände sig mot de som utnyttjar Malmös judars utsatta situation för sina egna syften och förklarade för dem att deras stöd kunde vi alla klara oss utan. Att kampen mot judehatet är en kamp också mot de som hatar andra grupper, må det vara muslimer, homosexuella, romer eller någon annan.

Malmö har alltid varit en smältdegel, en stad dit människor kommit för att söka arbete, skydd, kärleken. Ibland följer gamla konflikter och fördomar med. Det är ett problem. Men lösningen är inte att ställa grupper mot varandra, att stänga gränserna mot de som söker en framtid, som i så stor utsträckning har gjort staden till vad den är.

Efter manifestationen berättar Stefan Zablocki om den stad som sedan han kom dit 1945 är hans, som han älskar. Om en stad där man ska kunna leva med varandra, arbeta med varandra, gå i skola med varandra, tvärs över etniska och religiösa gränser. Om en stad där man först och främst är Malmöbo.

Det är och förblir Malmös styrka. Här är man först och främst Malmöbo. Och ingen ska behöva vara rädd i sin egen stad.

Amanda Wollstad

amanda.wollstad@kvp.se