Luften i rådhussalen i Karlskrona är tjock. Det blir nästan svårt att andas under förmiddagen när åklagaren Tommy Clevenhult beskriver vad som hände den där glåmiga oktobernatten vid gården utanför Rödeby.
Att det skulle handla om nödvärn är uteslutet, menar han, och på hans berättelse är det inte svårt att förstå vad han menar.

Den 50-åriga mannen stod inte på bron och sköt ut i mörkret. Han siktade och träffade båda pojkarna, han laddade om minst två gånger och han gick eller sprang efter 15-årige Simon Söderberg och satte en direkt dödande skott i bröstet på den redan skottskadade pojken.
Från en meters håll, med 45 graders vinkel uppifrån, betyder att 15-åringen aningen satt ned eller stod på knä när han fick hagelsvärmen rakt i bröstet.

Framför mig i rättsalen ser jag ryggarna på pojkarnas föräldrar, och ingen kan förstå vilka tankar som snurrar i deras huvud eller vilka bilder som projiceras där inne.
Samtidigt är det svårt att se den timide 50-åringen som sitter där och darrar som en kallblodig bödel. I förhören har han sagt att han inte minns vad som hände, bara att han gick ut och sköt för att han bara ”skulle gå ut och rensa gräsmattan”.
Hans psykiska tillstånd lär bli ordentligt genomgånget under den här rättegången. Något annat försvar för det åklagaren kallar avrättning är svårt att hitta i utredningen.