Jag har begränsad erfarenhet av prostitution.
Som köpare och som säljare.
Men jag inser att Susanne Dodillets 600 sidor långa doktorsavhandling om sexarbete är viktig för samhällsdebatten.
Jag gillar henne. Hon hycklar inte. Hon vill skrota sexköpslagen och göra sexsäljarna till rumsrena, etablerade tjänstearbetare med a-kassa, sjukpenning och pension.
Det har väckt ett ramaskri i den akademiska, puritanska och radikalfeministiska världen. Professorer träter och hon hoppas att debatten snart också når politikerna, lagstiftarna, som borde ompröva sin gamla dammtorra lutheranska moralsyn.
Ingen har lyssnat på de prostituerade själva. De betraktas bara som passiva offer, tycker Susanne och jämför med Tyskland där sexsäljare är ett yrke med samhälleliga skyldigheter och rättigheter som i vilken servicebransch som helst. Med trygga och kontrollerade arbetsförhållanden.

I Sverige sopar man både problemen och verklighetens villkor under mattan. Som när justitieminister Beatrice Ask svarade Europarådets rekommendation om att låta prostituerade komma till tals i frågor som rör dem:
- Det är en främmande ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha, fnyste Ask förnämt.
Vilket cyniskt, föraktfullt och okunnigt uttalande av en regeringsledamot.
Hur man än polariserar sig i frågan om sexköpslagen är det ingen tvekan om att Susanne Dodillets avhandling är nödvändig för att skaka om politikerna och lösgöra dem från sin förstelning i gamla konventioner. Deras uppenbara rädslor för vad andra ska tycka om någon händelsevis går lite mot strömmen, bejakar, ja åtminstone öppnar ögonen för verkligheten utanför de skottsäkra riksdagsmodulerna.

Några av de komplikationer som sexsäljarna och samhället utsätts för genom lagen som straffbelägger sexköparna:
Den försvårar för både prostituerade och deras kunder att öppet angripa och anmäla avarterna med människohandel och övergrepp. Kunderna riskerar fängelse.
De prostituerades interna säkerhetssystem har till stora delar slagits ut. Tidigare var kunderna kända. Sexsäljarna varnade och informerade varandra. Lagen försvårar identifikation av farliga, perversa och hotfulla kunder.
Socialt är livet som prostituerad katastrofalt. Det finns ingen trygghet. Att vara sambo är riskabelt eftersom partnern kan åka dit för koppleri. Eventuella barn omhändertas.
Utan socialt skyddsnät tvingas "horan" fortsätta sälja sex. I en organiserad yrkessituation kan hon söka andra jobb och få a-kassa under tiden.
Jag har undanhållit de tunga argumenten för sexköpslagen. Någon vettig utvärdering av den har ännu inte gjorts. Förespråkarna vilar huvudsakligen på gungande traditionella, moraliska och ideologiska bottnar.

Jag tycker till skillnad från professorers, panikmoralisters och djupsinniga samhällsdebattörers förfasan att Susanne gjort ett helfräckt, djärvt och ytterst begåvat vetenskapligt arbete.
Staten borde inte lägga sig i och straffbelägga sexuella handlingar som utförs mellan samtyckande vuxna.
Fast visst känns det avigt att tänka sig arbetsförmedlingens myndiga platsannons om en ledig tjänst på Veras bordell. Med kravspecifikation. Bakgrund, utbildning, erfarenheter, specialkunskaper, intressen, referenser. Cv med löneanspråk.