Vi lever i monsunernas tid. Vindarna viner runt hörnen och folk talar i vädret. Uttryckt med vänsterikonen Walter Benjamins preklimatologiska visdomsord: det finns inget som inger mer leda än att tala om väder.
Regnguden har övertagit Marx och Benjamins högsäten. Klimatfrågan är det viktigaste politiska spörsmålet i dag, enligt ordförande Jonas Sjöstedt. Den röde agitatorn återerövrar därmed meteorologiska metaforer såsom Röda Stjärnan, Stormklockan och Norrskensflamman från det gröna ekologiska avantgardet. Rödgrön är numera den politiska daltonismens blindgångare.
Det blir inga möten i monsunen, för att travestera Evert Taube i hans sång från medio trettiotalet. Inga fantasterier om lejon och elefanter på fullriggare, ingen Fritiof Andersson som gifter sig med en mördardotter och flyr Kina. Som sagt: i vänstern kan man bara prata väder men törs inte uppleva det i Guds otyglade natur, som de klämmiga miljöpartisterna.

Förr gick de proletära ungdomarna till sjöss, när de väl hade relegerats från folkskolan. Fortfarande var det de sju världshaven som lockade äventyrarna. Sjön sög.
Vi andra, ordentligare äppelkindade gymnasister, fick nöja oss med Köpenhamnsbåten. Vem minns inte stormarna som tog tag i Gripen och rullade henne fram och tillbaka i takt med flaskklirret av Elefantöl.

Sundsmonsunen tjöt utanför kajutfönstren, värre än de hesaste mistlurar och skutan stampade fram genom dimmorna.
Man låtsas som om det regnar, för att ta ännu en tristessens metafor i sin mun.
När vinden ylar högre än deras egna värsta tjut håller de vänsterkantrade upp sitt blöta finger och känner varifrån det blåser likt varje tids med­löpare.
I detta ögonblick, mitt i stormens öga, har man inte svårt att uppfatta rorsmannen Sjöstedts åldriga proggare - a hard rain's a-gonna fall.

Salomon Schulman
kultur@kvp.se
FOTNOT. Daltonism - färgblindhet.