Föreställer mig att stoltheten hos en svan finns samlad i en punkt i bröstet. Den bär svanen, ger henne hela sin omisskännliga hållning. Så har hon dansats i sin Svansjö-skepnad i snart 150 år, med överkroppen lyft och resten svävande strax bakefter, som simfötter under vatten.
Den ursprungliga versionen av
Svansjön, såsom den skapades som rysk balett i fyra akter av Tjajkovskij (musik) och Reisinger (koreografi), har omstöpts i otaliga versioner.
När koreografen och regissören Kajsa Giertz i tät konfrontation med ett sammansvetsat konstnärligt team återvänder till folksagan om svansjön, landar fågeln i ett vitkaklat rum med sex badkar. Kontrasten mellan berättelsen om prinsen som blir förälskad i en svankvinna, svan på dagen och människa på natten, och Sven Dahlbergs ekande tvättrum kunde inte bli större. Tyll, grace och olycklig romance kontra sylvass emalj.
Här är svanarna lika många som badkaren. Också prinsen figurerar i flera upplagor och kroppsstorlekar, ett grepp som lyfter fram ett lekande metaperspektiv på grundberättelsen.
Samtidigt får ensemblen ovanligt anti-hierarkiska arbetsbetingelser, för hos Giertz är kön inte någon primär faktor i rolltillsättningen. Varje enskild ensemblemedlem uttrycker i stället infallsvinklar på samma berättelse, om det så vetter mot det graciösa eller det mer muskulösa.
Dansarnas och skådespelarnas förhållningssätt till materialet är suveränt avslappnat och skärpt. Fokus kan ligga på detaljer: Som när svanarna gör entré ur sina kar med händer och armar först. Spretande fingrar och utbredda armlängder smyger fram längs badkarskanter och skissar ett svanens teckenspråk.
Underbart är partiet med svandansare som utstuderat tar sats med fötterna i takt till musiken, skjuter badkaren på hjul framför sig och flyter fram horisontellt genom luften. Förhållandet till det vita och hårda rummet understryker sagans obönhörliga villkor: "ta mig annars dör jag".
Karen kan ju också tolkas som kistor. Men rummets kliniska skepnad blir också föreställningens svaghet: en kyla som framför allt i början och slut stryper lite grand av historiens kött och puls.
Men det är inte så mycket att klaga över: Produktionen är annars full av konstnärliga smärtpunkter.
De återfinns i Marina Steinmos säregna poesi, som hela tiden tycks sträva efter att formulera en fråga. I Jenny Nordbergs kostymer, där knölsvanens karaktäristiska näbbfläck utvecklats till en svulst. Anders Ortmans musik spelar lekfullt med sin förlaga och laborerar friskt med rytmiseringar och taktbyten.
Så skapas en Svansjö full av förskjutningar, som skickligt sammanfogar sagans villkor med den friska lusten att berätta den om igen.
Malena Forsare
kultur@kvp.se
