När vi anländer till Tbilisi är det veckan före 20-årsjubileet av Georgiens självständighet. Vi är en grupp svenska förläggare, illustratörer, barnboksförfattare och litterära agenter som är på plats för att delta i ett tvådagarsseminarium om den georgiska litteraturen och bokmarknaden tillsammans med georgiska författare och förläggare.
Även om jag har förförts av det unika georgiska alfabetet (en av 14 nationer med eget alfabet) är mina förkunskaper om den georgiska litteraturen begränsad till ett fåtal författare - den för mig mest bekanta är poeten Zurab Rtveliashvi­li, vars namn inte kommer att nämnas under de kommande dagarna.
Dagarna innan vår ankomst har protester återupptagits mot den väststödde och nyckfulle presidenten Micheil Saakasjvili. På den fjolårsöppnade svenska ambassaden tycker man att demonstra­tionerna med krav på presidentens av­gång är ett gott tecken på landets yttrandefrihet. Antalet demonstranter är begränsade och det folkliga stödet för dem nästan obefintligt.

Vi tillbringar dagarna i en mötessal på kulturministeriet där förläggare presenterar sin utgivning och är angelägna att förhöra sig om hur de ska agera för att Europa ska bli intresserade av deras litteratur. Det är en varierande litteratur som presenteras för oss, såväl till stil som till innehåll, även om mycket kretsar kring 2008 års krig mot Ryssland.
På kvällen berättar den deltagande författaren Zaza Burchuladze om hur president Saakasjvili, efter en av Burchuladzes uppläsningar, i direktsändning i tv sa att han borde arresteras. Tio dagar senare fick presidenten ursäkta sig: "Det har han aldrig tidigare gjort. Den bästa reklam jag kunde få", skrattar Burchuladze.
På kvällen före självständighetsdagen den 26 maj äter vi en avslutningsmiddag med kulturministern Nikoloz Rurua och hans lettiska kollega. Medan de många ljuvliga georgiska smårätterna skickas mellan oss hör jag hur kulturministern pratar med sin kollega om att demonstranterna har fått till midnatt på sig, hur de vill skrämma bort utländska investerare, att Saakasjvili inte är någon Ben Ali och Georgien inte Nordafrika.
För trots att denna "Vredens dag" - som oppositionen kallat dagen i sina uppmaningar till demonstrationer - har ställts in är det demonstrationer utanför parlamentet; en begränsad uppslutning demonstranter ledda av den tidigare Saakasjvili-allierade Nino Burjanadze.
Foto: David Mdzinarishvili
Poeten Zurab Rtveliashvili befinner sig sedan två år i exil i Sverige som fristadsförfattare. Han har vid ett flertal tillfällen blivit fängslad och trakasserad för de mest banala företeelser. Han har sökt uppehållstillstånd i Sverige, men fått avslag. När jag träffar georgiska PEN menar de att han riskerar fängelse och samma öde som den här veckans demonstranter om han återvänder.
"Vår vardag beror på vilket humör Saakasjvili vaknar med på morgonen", berättar någon skämtsamt. 2013 har presidenten dock suttit av sin andra mandatperiod och måste lämna sin post. De som nu ropar efter att störta Saakasjvi­li är hans tidigare allierade och nära medarbetare, en intern maktkamp som stör­sta delen av folket suckar åt, uttrötta på krig och revolter.
Men den största maktfaktorn i Georgien är kanske ändå kyrkan, här i det land som var det andra i historien att kristnas. Flera personer pratar om att det är kyrkan som står för den egentli­ga censuren, och bland annat Burchuladze har råkat ut för föräldragrupper som uppmanat kyrkan att bannlysa hans böcker.
Vi är två från delegationen som beger oss mot demonstrationerna. När vi kommer dit är en järnring av kravall- och militärpolis slagen kring området runt parlamentet och vi kommer inte närma­re än ett par hundra meter.
In kör vattenkanonbilar och en karavan av ljudkanoner, en utjagad journalist kommer storgråtande mot oss. Vid parlamentet avlossar polisen tårgas och gummikulor; handfängslade demonstranter som slagits blodiga förs ut dit vi står och ett vrål hos en större grupp kravallpoliser uppstår - de rusar fram till de fängslade som de överöser med batongslag tills ambulanserna kommer.

"En är död, de gjorde det, slog ihjäl ho­nom", kommer två och ropar åt oss. Vi försöker komma runt platsen för att kunna bevittna mer av vad som pågår. Vi hamnar dock i kläm mellan en mur av kravallpoliser och en grupp uniformerade poliser som sliter i väg en demonstrant ned i en gränd, några bedjande för in oss i ett kapell och säger åt oss att sitta ned i lugnet och hålla oss undan.
Personer har dött. Det statliga monopolets tv-kanaler visar om och om igen bilden av hur en polisman blir överkörd. Den georgiska satellit-tv:n visar bilder på polis som misshandlar demonstranter. Polismannen har avlidit, överkörd av en bilkaravan med Burjanadze som i ilfart lämnade området, också en demonstrant har dött. Ett flertal poliser och demonstranter har skadats.
Dagen efter håller polischefen presskonferens på ett podium framför Georgiens och EU:s flagga. Självständighetsdagens militärparad genomförs och Saakasjvili håller tal utanför parlamentet. Själv besöker jag Tbilisis bokmässa som arrangeras för 13:e gången med cirka 100 utställare. På bokmässan talar kulturministern, ett svenskt projekt för barnbibliotek och en svensk-georgisk barnbok presenteras. Just närvaron av barnlitteratur är anmärkningsvärd och stämningen är hög, även om många är illa berörda av vad som försiggått i stadens centrum under natten. Det mumlas om dödsfallen.
Jag sitter ned och delar en illgrön dragonläsk med nye PEN-ordföranden Rati Amaghlobeli. Han håller på att formulera ett protestinlägg mot gårdagens våld. "Du behöver inte stödja den ena eller andra, men vi måste protestera mot våldet." Ett antal journalister har misshandlats och fått sina kameror beslagtagna.
Vid de betydligt större och fredliga demonstrationerna för fyra år sedan var det den nuvarande demonstrationsleda­ren Burjanadze som kommenderade att kravallpolis och specialförband brutalt skulle skingra demonstrationerna. När hon nu uppmanat demonstranter att efter midnatt stanna kvar utanför parlamentet visste hon vad som väntade.
Staten har gjort sin markering, demonstranterna fått bevis på dess brutalitet. Folket är uppgivet, trött och det politiska intresset dalar i takt med osäkerheten kring hur demokrati egentligen fungerar.
"Om han håller sig tyst och opolitisk så kanske han inte kommer att trakasseras, men...", säger PEN om Zurab Rtve­liashvili och hoppas att han kommer att få stanna i Sverige. Hans säkerhet kan inte garanteras i Georgien.
Den efterföljande helgen saknas ännu fem demonstranter, men den folkliga viljan och längtan visar sig när 7 000 samlas för demonstrera. Inte för någon - bara mot våldet.

Per Bergström
kultur@kvp.se