Malmö konsthall ställer ut Gerhard Nordström och Francisco de Goya, men i mitten av utställningsrummet finns några uppförstorade sidor med ett fotoreportage av Ronald Haeberle ur den amerikanska bildtidningen Life från 70-talet. Haeberle var arméfotograf under Vietnamkriget och fotografierna på sidorna är bland annat av mördade kvinnor, barn och gamla från massakern vid My Lai. Det är färgfoto, för Haeberle hade två kameror, en armékamera med svartvit film där han lämnade filmrullarna vidare till framkallning av arméns presstjänst, och en privat kamera, som endast han själv kände till, med färgfilm. Bilderna är outhärdliga. "Jag kunde inte frigöra mig från dem" berättar Nordström.

Så vad gör han? Han målar Utflykt i det gröna år 1972, en parafras inte bara på Haeberles mest kända foto från My Lai utan även på impressionisten Manets Frukost i det gröna. Gruppen av mördade från Haeberles foto är exakt avbildad. Lågmält men retoriskt effektivt låter Nordström de döda ta plats i ett landskap med både svenska och konsthistoriska referenser - han "skriver in" dem i vårt samhälle och i konsthistorien. Det rörande med verket - olja på masonit som samtliga hans verk - är inte bara att det vittnar om My Lai utan även om konstnärens försök att hantera något ohanterligt och nu när 40 år har passerat framstår Utflykt i det gröna som ett monument över dessa oskyldigt mördade.
Krigets fasor - en olycklig moder - Goyas Madre Infeliz Foto: Helene Toresdotter
Nordström är född 1925 och kan förmodligen leva för evigt; vid 86 ser han ut att ha hittat ungdomens källa och konstnärskapet tycks vara vid lika god hälsa. Det märks i hans senaste målningar, där han åter förnyat sig. Dessa har motiv från Sandskogen vid Ystad och är av natur som växer och förmultnar. Han beskriver sig bäst själv: "landskapsmålare i europeisk tradition med mer gemensamt med grottmålningarna än dagens konceptuella konst." Men nog är han en del av samtiden, för innehåll och kompetens är alltid mer viktigt än estetik och teknik. Jakob Fabricius säger att han också är "stor internationellt". Sådant är viktigt för konsthallschefer, men orsaken till att ni ska gå och se utställningen är begåvningen, egensinnet och det utmärkta att få se hans fantastiska måleri från flera årtionden samlat så här.
Angående medutställaren Goya säger Nordström "Jag inspireras inte av honom utan beundrar honom."
Goyas etsningar från krigets fasor avslöjade krigets rätta ansikte. Foto: Helene Toresdotter
Och vem gör inte det? Den brittiske konstkritikern Jonathan Jones har sagt att även om man lägger ihop Hogarths satiriska öga, Blakes visionära fantasi, Gainsboroughs sensuella porträttkonst och den lätta men genomträngande skickligheten hos Constable och Turner - så är Goya ändå bättre än så. Men inte bara dugligheten gör spanjoren betydelsefull. Goya skapade genom sin karriär vid hovet en plattform som gav honom möjligheter och han var viktig i en förfärlig tid som skildrare av terror och kaos - tiden efter franska revolutionen när Napoleon satte fyr på Europa.
Krigets fasor heter bildserien om 80 etsningar . Serien är en av de mest kända i konsthistorien och det är den invändning man kan ha mot att alls ställa ut dem - de är, för oss, vanliga. Etsningarna är numrerade och "namngivna" av Goya med talande fraser som: "Jag har sett det själv", "Det här också", "Och de äro som vilda djur" - strofer fyllda av ironi, raljans, smärta, uppgivenhet och ibland hat. Krig vid den här tiden skildrades med adjektiv som mod och ära. Goyas serie avslöjar krigets rätta ansikte - ett fasansfullt lidande - och bilderna visades inte förrän 35 år efter konstnärens död och till en början endast i en liten krets, så kontroversiella var de.
Hannah Arendts bok Om Våld är den bästa jag läst i ämnet. I den argumenterar hon för att våld inte är ett tecken på makt utan på motsatsen; våld brukas vid förlust av överläge och kontroll. Och, menar hon, bortom våldets gräns går det aldrig att förutse vad som ska ske. Massakern vid My Lai och till exempel Goyas etsning nummer två, "Vare sig skyldig eller inte", där soldater är redo att skjuta två män, är illustrationer av giltigheten i Arendts teorier.
Just nu finns en aktuell hypotes, förfäktad av bland annat filosofen Steven Pinker, om att våld har minskat och är på ytterligare avtagande - vår art blir allt fredligare. Det skulle nu inte bero på människans natur som är densamma som alltid utan på tillståndet i vår civilisation. Vissa perioder finns fler strukturer av sorten som leder till våldsamheter men nu har vi enligt Pinker allt fler beskaffenheter i den civiliserade världen, bland annat kvinnors ökade inflytande, vars resultat blir icke-våld.
Goya i början av 1800-talet och Nordström i början av 70-talet åstadkommer konst som kommer ur förtvivlan för och empati med våldsutsatta. Krigets fasor är effektiv antikrigspropaganda, och därför visades de till en början inte. Jag vet inte om Pinker har rätt angående våldets minskning men om det är så beror det på pyttesmå steg som vår art har tagit, som till exempel att skildra krigets fasor på ett klarsynt vis.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se