Boktiteln ljuger inte: Route 66 är på sätt och vis en omväg till Trollhättan i den här debutromanen om relationer, resande, åldrande och mer relationer. Fotografen Lena berättar om resan tillsammans med sin fru Maggan från Chicago till Los Angeles längs den legendariska Route 66 - fyrahundra mil, åtta delstater. Hon varvar detta med tillbakablickar på sitt liv: uppväxten i Trollhättan, flytten (flykten) till Stockholm, där hon kan leva ut den sexualitet som gjort henne utstött i hemstaden. Nu är både hon och Maggan kring de femtio, fadern (kraftigt homofob rasist) över åttio liksom modern - som fått Alzheimers.
Bodil Sjöström har tydligen varit chefredaktör för Vagabond, och man kan väl misstänka att det bidrar till drivet i reseskildringen. Här finns gott om goda bilder, av storslagen natur och av den där omtalade amerikanska vänligheten, men också av shoppinghelveten och surrealistisk kitsch. Stekhett är det också (Texas, Arizona); själv är jag innerligt tacksam över att inte vara med på resan, men huvudpersonerna har ofta roligt även om de grälar ibland. Sjöström gör dem värda att lära känna, låter Lena reflektera över stort och smått och mest över familjen.

När modern fick Alzheimer försökte de fyra syskonen komma över sina motsättningar, göra en arbetsfördelning och ta hand om båda föräldrarna. Kring dessa människor kretsar alltmer av Lenas tankar, och rätt vad det är sitter hon där i öknen och längtar tillbaka till den stad hon avskytt. Den gigantiska Hoover Dam får henne att tänka på Fallens dagar, på Trollywood och att "bandet rullar fortfarande på SAAB".
Å ena sidan alltså renodlad roadmovie (Lena säger det själv), å den andra brottningen med livets bistrare realiteter. Det hela levereras avspänt, utan stora pretentioner men med omsorg om både språk och karaktärer. Märkvärdigt är det inte, men sympatiskt.

Jan Ceder
kultur@kvp.se