Finns det en skånsk konsthistoria? Svaret får nog bli ja. Regionen har särskilda förutsättningar i och med närheten till kontinenten, och skånsk konst och litteratur har alltid varit öppen för idéflöden från Köpenhamn, Berlin och Paris. Landskapet som sådant har också verkat inspirerande, vare sig det gällt skymningen på Söderslätt eller sommarljuset som svämmar över Österlen.
Typiskt skånskt, om man undantar allmogekonst och hantverk, är kanske först det grådismåleri från förra sekelskiftet som hade en litterär förutsättning i Ola Hansson. Det var något annat än vad som syntes på de akademiutbildade Stockholmskonstnärernas dukar. De skånska målarna klev ut ur ateljén, tog staffliet på ryggen och gick in i landskapet. Så blev deras konst både symbolism och realism.
Den kraftfulla men likaså poetiska variant av surrealismen som C O Hultén och Max Walter Svanberg utvecklade skilde sig på samma sätt markant från de abstraktioner och konstruktioner som slog igenom i Stockholm 1947. Omigen spelade europeiska influenser en roll, men man tycker sig också se ett starkare personligt engagemang, ett djärvare utspel hos imaginisterna i Malmö.
Carl Fredrik Hills färgkriteteckning. (Bilden är något beskuren.) Foto: Ylwa Moritz
När filmaren och skribenten Jan Hemmel nu gjort en skånsk konsthistorieutställning har han understrukit i både titel och undertitel att det här är hans personliga historieskrivning. Det är klokt, för materialet är stort och han har ändå behövt utnyttja både Trelleborgs museum och Axel Ebbes konsthall i samma stad för att få rum med sitt urval. Det spänner från mitten av 1800-talet och fram till i dag men är inte kronologiskt ordnat, vilket öppnar för en del spännande förbindelser.
Från C O Hulténs stora
Vittnet, där en mun öppnar sig i ett skrik och ger Afrikas djungel röst, är det bara några steg till en färgkriteteckning av Carl Fredrik Hill, där en liten elefant står bredvid en blommande agave. Hills teckning är lugn och fördrömd, Hulténs målning ångande och upprörd, men visst finns det ett samband bilderna emellan - båda visar fantasins nödvändighet.
Också i Emil Johansson-Thors
Noaks ark syns hur gränserna mellan Skåne och världen, mellan verklighet och dröm upplöses. Gåramålningen blir mytisk, världens nyskapelse i form av arken väntar i vattnet utanför Ven. Kanske är gränslösheten den pekpinnelösa utställningens stora tema. (Ett annat, mer kulturpolitiskt, framgår av Hemmels katalogtexter: att uppmuntra till nya lokaler för konst som i dag ofta ligger nerpackad.)
Emil Johansson-Thor: Noaks ark. (Bilden är beskuren). Foto: Malmö konstmuseum
En bakgrund till Jan Hemmels skånska konsthistoria är naturligtvis de fina tv-filmer han gjort om många av de deltagande konstnärerna. De visas på museet - ta tid på er att se några av dem! - och borde verkligen samlas på en dvd att köpa med sig hem.
Jonas Ellerström
kultur@kvp.se
Fotnot. Eftersom Jan Hemmel är skribent på Kvällspostens kultursidor recenseras utställningen av Jonas Ellerström, konstskribent i Helsingborgs Dagblad.
