”Noboby calling on the phone, except for the pope maybe in Rome”, sjunger Joan Osborne i monsterhiten One of us från 1995. Huvudpersonen är gud, som möjligen får ett samtal från den heliga stolens innehavare.
Rapporter om reella och påstådda fall av katolska prästers sexuella övergrepp mot barn dyker nu dagligen upp. Och i går kväll stod det klart att det även förekommer inom den katolska kyrkan i Sverige.
Runtom i världen har katolska kyrkan inrättat hotlines dit drabbade individer kan ringa och berätta om vad de utsatts för – i jakten på råd för hur situationen ska klaras upp blir nog påven tvungen att mångdubbla kapaciteten på sin egen direktlinje till mannen på ovan-
våningen.
Hur ska man som sekulariserad förstå den provocerande laissez faire-attityd, som romersk-katolska kyrkan under årens lopp haft gentemot pedofili? En förklaringsmodell gavs på KvP-kulturen den 5 april: Katolska kyrkan är som vilket storföretag som helst – att putsa på varumärket är viktigare än allt annat.
– Den liknelsen är ett bra sätt att belysa saken, säger Anders Jarlert, professor i kyrkohistoria i Lund.
 
I Danmark, där man nu är uppe i närmare 20 fall av möjliga övergrepp, säger den katolske biskopen Czeslaw Kozon att han kan suspendera en misstänkt präst från sin tjänst, men inte ta ifrån prästen hans yrkestitel. Här uppstår en krock mellan kyrkan och samhället
– i vilket till exempel en olämplig läkare kan förlora legitimationen. Kyrkans interna regelverk står över samhällets. Anders Jarlert:
– Nackdelen med organisationskultur är att problem som uppstår blir en fråga om disciplinmål mot sina egna, en fråga om den egna organisationen. Den skada som offret har åsamkats försvinner lätt ur bilden. Organisationer fungerar inte utan lojalitetsprinciper, saker som begåtts inom organisationsmiljön innesluts i lojalitet och behandlas därför internt.
Skillnaden mot hur man handskas med ett ärende där brottet omfattar personer utanför organisationen borde vara stor. Anders Jarlert menar att det är allvarligt att lägga locket på när någon utanför berörs, och gör en analogi med företagsvärlden:
 – En kund slås ner i en affär. Man kan som butiksägare välja att tysta ner händelsen, men man kan inte göra det utan att involvera kunden.
– Det är svårt att förstå hur kyrkan i de här aktuella fallen kan applicera den inre, tysta kulturen. Händelser inom organisationen är en annan sak, de går inte att utreda utan att avslöja organisationen.
 
I Danmark har katolska kyrkan beslutat att låta en oberoende advokat undersöka det hemliga arkiv, med samlade personakter över pedofilimisstänkta präster, som hittills bara ett fåtal personer i kyrkans ledning haft tillgång till. Även i Norge finns ett liknande arkiv. Den svenske katolske biskopen Anders Arborelius säger sig inte känna till något motsvarande här hemma.
Den begynnande öppenheten är en nödvändighet, för enligt Per Johnsson, docent i klinisk psykologi vid Lunds universitet, är just hemlighetsmakeriet ett av kyrkans största problem.
– Det finns två grundproblem: sexualiteten och odlandet av hemligheter. Hemlighetsmakeriet ser vi i alltifrån bikten till hur man stänger in sig när man väljer ny påve.
Han menar att inom en organisation med en så pass spetsig pyramidstruktur, där i princip varje präst kan avancera och bli påve, finns det hela tiden en rädsla för vad man säger – man vill inte riskera sin karriär genom att uttrycka misshagligheter.
 – I katolska kyrkan har du något som inte finns i andra företag: överprästen hör alltid vad underprästen säger när denne biktar sig. Du vet dock inte som enskild präst vad de andra prästerna har sagt till överprästen. Till och med i de sämsta av företag har du en styrelse inför vilken allt läggs på bordet.
 
Hur ser då förhållandet mellan pedofilifallen och kyrkans krav på celibat ut? Czeslaw Kozon har uttalat att han inte anser att celibatkravet är orsaken till att prästerna förgriper sig på barn – ”är man pedofil är man det också innan man blir präst”.
 – Den som lever i en celibatkultur har av naturliga skäl begränsad erfarenhet av saker som rör samlevnad och sexualitet. Katolska kyrkan förser prästerna med handböcker som tar upp aspekter av detta för att de ska kunna verka som själasörjare, säger Anders Jarlert, och fortsätter:
– Möjligtvis kan handlingar beskrivas och fackbestämmas, men detta går ju inte med reaktioner – de är oförutsägbara. Om man vill förstå känsloaspekter är det säkrare att läsa romaner än handböcker.
– Ska man komma till rätta med det här måste celibatet avskaffas. Då kommer kyrkan på sikt att bli av med övergreppen, annars får den leva med dem, säger Per Johnsson.
– Människan kommer alltid att ha en sexualitet – den slutar inte bara för att man bestämmer sig för att bli präst. Även om man kastrerar en person dyker det upp tankar. Men det vore ju absurt att tänka sig att man ska kastrera alla präster i katolska kyrkan.
 
I förrgår presenterade den hårt pressade Vatikanstaten nya riktlinjer för hanteringen av misstänkta sexövergrepp på barn: För första gången deklarerar kyrkan offentligt att alla biskopar ska ta kontakt med polisen om de får reda på anklagelser om övergrepp.
Att det ens behövs en policy, och att Anders Arborelius över huvud taget måste påpeka att ”ingen kyrklig befattningshavare ska vara ensam i ett rum med en minderårig”, ja det är som om den katolska kyrkan verkar ta för givet att dess företagskultur per automatik genererar pedofili. Det är onekligen på sin plats med en total reformering av Vatikanens grundvalar.
 
Går det då att ställa påven inför rätta? Den benhårde ateisten och evolutions-
biologen Richard Dawkins undersöker nu de juridiska möjligheterna att arrestera påven vid hans besök i England i september. Brottsrubriceringen: brott mot mänskligheten – att påven har försökt mörklägga kyrkans sexövergrepp.
Vatikanen menar att påven som statsöverhuvud har åtals-immunitet. Men eftersom han inte leder en stat med fullvärdigt FN-medlemskap skulle han i teorin kunna gripas i England.
I så fall får Joan Osbornes fråga ”what if god was one of us?” sin uppföljning (om man nu tror att påven är guds jordiska representant): I september kan han bli ”a stranger on the bus, trying to make his way home”.

Anders E Larsson
kultur@kvp.se