Jag fastnar vid några rader i programbladet. Det står: ”Att skapa rörelse snarare än att utföra en rörelse.” Och på ett annat ställe: ”En föreställning som är något istället för att handla om något.” Det rör sig om Rasmus Ölmes nya koreografi On Three, ett verk som leker med och tänjer på den moderna dansens form; som säger sig vilja utmana tyngdlagen men som snarare uppgår i den. Som tar spjärn mot gravitationen, bara för att i nästa ögonblick kapitulera.
Redan i entrén slås det fast att de fem dansarna, tre kvinnor och två män, är där utan att uppbära några roller. De är inte karaktärer, utan individer. De traskar in, någon med illa hållning, en annan med håret som om hon just kommit ur duschen. De kånkar på grejer: en brassestol, ett hopfällt bord av stål och en bänk av samma sort. Så vandrar de av och an, som om de provade golvet, och möter till slut publiken med en tyst hälsning.

Det avslappnade och okonstlade hos dansarna följer med genom hela föreställningen. Och jag ser den särskilda kontakten mellan dansarna, och mellan dansarna och publiken, som ett exceptionellt grepp – den påminner om kroppslighet som något mänskligt snarare än skulpturalt.
Där finns teknik, men en teknik som inte imponerar för att den bemästrar, utan för att den berättar i ett förstorat nu.
On Three utgår från några få enkla rörelseidéer. Dels armar som pendlar fram och tillbaka längs kroppen, som om dansarna var ute på promenad fast benen inte rör sig. Dels kroppens möte med golvet, intimt, som en kärleksakt med jorden. Dels centrifugalkraften som uppstår när två dansare snurrar runt hand i hand. Händerna släpper taget om varandra och kropparna fortsätter i kraften, för att några sekunder senare hitta kraften i en annan hand och med en annan kropp.

Tempot skruvas upp och den kontrollerade leken urartar, dansarna faller in i varandra. Jag antar att det är meningen, men lite grand stör det mig, jag tappar koncentrationen. Och det stör mig att det stör mig, för genom det faktum att dansarna släpper kontrollen utmanas en hel dansepok.