Revolutioner väcker ofta de mest romantiska drömmar. Så ock i arabvärlden. Den arabiska våren blommar nu ut för fullt, men uppvaknandet har fått mången världsförbättrare att tveka. Den överväldigande segern för de extrema islamisterna talar ett annat språk än Tahrirtorgets västerländska folkväldesidiom. Och de torterade afrikanerna i de libyska fängelsehålorna skriker ohörda i ökennatten.

Brutaliteten kläs i nya ord och de löften som den arabiska socialismen avgav på 50- och 60-talen har dött, "som en stormvind i öcknen bort" - för att citera Tegnér.

Den siste som uttryckte sin lojalitet med diktatorn Mubarak strax före dennes fängslande var Palestinaledaren Abbas, gunstlingen i svensk biståndspolitik. Syriens Assad är väl den siste arabsocialisten som möjligen kommer att överleva, inmålad i ett hörn där hans enda alternativ är att upprepa faderns massmord i Hama år 1982 (där cirka 25000 mördades), enbart stödd av demokratierna Ryssland, Kina och Iran.

Så har det länge varit – om man ska tro en arabisk sanning:

"Akta dig så att inte din tunga får dig att mista nacken."

Talesättet är hämtat från arabisten Bengt Knutssons högst läsvärda och nyutkomna Arabiska visdomsord (Carlssons). Med arabiska bokstavsslingor och därtill fonetisk skrift kan man avnjuta en folklig kultur som dock alltmer på flera håll riskerar att förvandlas till ett barbariets mullvälde.

Den svenska vänsterns vurm för denna dogmatiska värld har jag aldrig förstått. Att den nye Vänsterledaren Jonas Sjöstedt gifte sig i Gaza, visar att han samtidigt skilde sig från Marx. Religion är inte längre ett opium för folket utan ett otium för nyproletärens självbelåtna spegling i slumkvarterens knaperkultur.

Jag gräver bland Knutssons arabiska visdomsord. Finner:

"När du ser lejonets tänder blottas, så tro för allt i världen inte att lejonet ler."

Salomon Schulman

kultur@kvp.se