Ingmar Bergman är en nationell ikon med betydande internationellt rykte. Samtidigt – eller just därför – har det även efter hans död, undantaget hovsamma biografier och själfulla hyllningar, varit tyst kring IB. Förutom Alexander Ahndorils roman ”Regissören”, som utspelas sommaren 1961 under inspelningen av ”Nattvardsgästerna”, kan jag inte minnas att något svenskt konstverk ympats på det kanske mäktigaste trädet i vår moderna kulturhistoria.
Och att någon på förmodligen andra bänkrad under gårdagens urpremiär bara halvvägs in i första akten drar djupa timmerstockar skall knappast tas som intäkt för denna uppsättnings tråkighet. Snarare blir det rätt roligt när gänget kring Teatr Weimar – i synnerhet textleverantör Jörgen Dahlqvist och regissör Linda Ritzén – tack vare samarbetet med Malmö Stadsteater får tillgång till en större scen och ensemble.
Andra aktens upptakt är särskilt skrattframkallande. Fredrik Gunnarsons Erland (om realist gav man honom efternamnet Josehpson) berättar då en smula förstrött och semisenilt om den långa tiden tillsammans med Ingmar. Visst är det en flirt med (Malmö)publiken som Dahlqvist annars inte förknippas med – men det funkar! Intelligentare än så här är inhemska ståuppare i princip aldrig.

Signifikant för uppsättningen är denna singeluppvisning dock inte. För i allt väsentligt utgår materialet från en hoper befintliga Bergman-filmer. Eller närmare besett språket i dem, möjligen även den kristet religiösa anda och ådra som på något vis alltid gränsar till pekoralet. Utan att begå ett iögonfallande lustmord tycks avsikten ändå vara att frilägga och dekonstruera ikonens ältade mönster och strukturer.
Guds tystnad, döden, de erotiska karusellerna, kvinnornas emotionella eruptioner och männens fernissa till förnuft – allt finns där i ett tätt, kvickt och luftigt ensemblespel. Men var går gränsen mellan åtbörd och ärlighet, utspel och sanning, ord och känsla? Så brottas de utåt och inåt, i nuet mot barndomsfonden, så drömmer de gränslöst fåfängligt och kanske meningslöst: nämnde Erland och Bibi, Harriet, Liv, Max. Eller Gunnarson, Susanne Karlsson, Cecilia Lindqvist, Karin Lithman, den sensationellt skicklige praktikanten Rasmus Luthander.

För den som sedan barnsben haft ett lika intensivt som frimodigt förhållande till Ingmar Bergman – och således föredragit bildmakaren framför den faderslängtande trosbrottaren och äktenskapsskildraren – ter sig ändå detta skott på trädet som rätt löst och oförargligt.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se