Teaterregissörer i Storbritannien verkar för det mesta utifrån devisen: att vara men inte synas. I England dominerar ju skådespelarnas och dramatikernas teater, så regissörer som vill ta medvetna grepp brukar vara illa sedda och förpassas utomlands. Det är nästan ett skällsord att beskriva en brittisk regissör som "European" eller "continental".
Detta epitet har dock Katie Mitchell, vars teaterkonst är formad av hennes studier främst i Polen och Ryssland men även av starka influenser från dansteaterikonen Pina Bausch. Katie Mitchell är intensivt efterfrågad vid europeiska teatrar och nu har Det Kongelige lyckats få henne till Köpenhamn för att iscensätta Tjechovs Måsen i en synnerligen okonventionell men ändå supernaturalistisk version.
I en textbearbetning av den likaledes "kontinentale" (det vill säga mer uppskattad i Tyskland och Frankrike än hemma i London!) Martin Crimp har dramat renodlats och fokuserats kring fyra personer. Den unge, experimenterande diktaren Konstantin (Jens Frederik Sætter-Lassen) är missförstådd av sin mor, den uppburna aktrisen Arkadina (Benedikte Hansen). Han älskar Nina (Cecilie Stenspil), men hon är förälskad i Arkadinas älskare, den omskrivne men mediokre författaren Trigorin (Nicolai Dahl Hamilton), som hon får en olycklig kärleksaffär med.
I Mitchells iscensättning, som bryter tvärt med traditionellt elegiska Tjechovtolkningar, vistas de i en nervös atmosfär på Arkadinas lantgods. Tjänstefolk springer oroligt genom scenerna och stör varje försök till privata samtal och intima uttryck. De utsökt ljussatta (av Ulrik Gad), hammershøiskt stämningsladdade interiörerna av Vicky Mortimer bäddar in rollfigurernas känslor och projekt, som sedan avbryts abrupt som brustna strängar på ett piano.
Det är intressant att den konstnärlige sonen Konstantin dras till avantgardistisk musik av Steve Reich (musiken är det enda som bryter mot 1890-talsskildringen) men avfärdas av sin mor som obegriplig och överhettad.
Kanske identifierar sig Katie Mitchell med detta konstnärliga utanförskap, hon som har vågat ge sig på Strindbergs
Ett drömspel med drastiska grepp och förlägga det i Londons deprimerande 30-tal med en kontorsslav i huvudrollen. Katie Mitchell, som är knuten till National Theatre i London, har också gjort modernistiska scenexperiment, till exempel med Virginia Woolfs roman The Waves, som hon uttolkade i en raffinerat splittrad mosaik av ljud, bild och text. Hon har även gjort en multimedial gestaltning av Martin Crimps kanske mest kända pjäs,
Försök mot hennes liv.
Katie Mitchell återkommer ofta till Tjechov - just
Måsen satte hon upp på National Theatre 2006. Vicky Mortimers scenografi var i princip samma som här i Köpenhamn, och båda uppsättningarna vilar i ett mycket diskret men suggestivt ljudlandskap, som ibland blir mer expressivt med stormvindar och havsbrus. I sådana stunder bryter Mitchell sin naturalism och får rollfigurerna att övergå i drömspelsliknande tillstånd. Ibland dansar de, mitt i en scen.
Det Kongeliges skådespelare är uppenbart inspirerade av samarbetet med denna kontroversiella brittiska scenperfektionist.
Alla har närvaro och precision i spelet, vilket ger uppsättningen en genomarbetad klarhet.
På en timme och tre kvart har de tecknat fram ett drama med motsättningsfulla relationer, missförstånd, kärlek, uppbrott och desperation.
Theresa Benér
kultur@kvp.se
