“We have all the time in the world”, konstaterade Louis Armstrong i Bondlåten med samma namn från 1969. Fyra år senare skrev den tyske författaren Michael Ende boken Momo – eller kampen om tiden. I båda fallen står lekfullheten i centrum, denna omvärldsföraktande sysselsättning som gör att den som sig i leken ger (en förvuxen buspojke som Bond eller barnen i Momo) förlorar allt begrepp om tiden – och således blir immun mot allt förmanande snack om att använda tiden till något ”nyttigt”. För vad kan egentligen vara ett mera fullödigt tillvaratagande av den tid som är oss given, än att expandera sitt och sina lekkamraters inre liv genom fantasifulla aktiviteter?

Som för att betona fantasins kraft, inleds Thomas Forsbergs dramatisering av Endes bok för Malmö stadsteaters scen på Hipp med att guiden Gigi (Sven Boräng) berättar om lokalen vi sitter i – hur denna före detta cirkusbyggnad i sitt tidigare liv fylldes av springande hästar och en man som ”dödshoppade” uppifrån kupolens tak och ner i en hink med vatten. Med andra ord: här är allt möjligt, här finns all tid i världen – om du lyssnar på vad dina medmänniskor säger. Förmågan att lyssna, och inte mekaniskt dundra på tills du en dag inser att livet har passerat utan att du har tagit tillvara på det, är Endes enkelt snygga version av att helt enkelt vara närvarande i nuet.

Föreställningen bygger på ett rörligt ensemblespel där skådespelarna skickligt genomför otaliga karaktärs- och klädbyten och laddar scenen med i förstone munter energi, för att sedan (när de grå tidstjuvarna träder in i handlingen) växla till thrillerstämning då Momo (Frida Bergh) på James Bond-manér tvingas rycka in och ge människorna tiden åter.

En stor del i den framväxande suggestiviteten har Anders Ortmans musik, och i föreställningens mest magiskt verkningsfulla scen leder sköldpaddan Kassiopeia (Mattias Åhlén) Momo till de tre tanterna som odlar tidens blommor och fördelar dem bland människorna: till en vackert snidad sångstämma viks flikar av golvet upp, därunder hissas tanterna upp sittande på en bänk och vita stjälkar och kronblad växer upp ur tiljorna.
Här får tiden episka kvaliteter.

Anders E Larsson
kultur@kvp.se