90 procent av all såld skönlitteratur kretsar kring mord och vardagliga efterforskningar med lyckliga slut. Märkligt sällan handlar deckare och kriminalromaner om mördaren. Det säger en del om läsarna och om författarnas inkomstberoende.
Förmodligen är det därför så få skönlitterära verk berör terrorhotet. Terror gör sig bäst i biomörkret, verkar förlagen resonera. Läsarna förväntas inte gilla fantasier alltför nära verkligheten - risken att vi ska bli inblandade i en mordutredning är mikroskopiska medan terrorhotet är reellt, allmänt, globalt och sedan i vintras även regionalt.
Så när författarna fegar ur - vem ska då skriva om något vi aldrig upplevt men dagligen påminns om?
Byens förlag, på andra sidan bron, utlyste en tävling och fick 126 noveller. De tolv bästa är nu samlade i antologin Terror i København.
Ingen spränger bron. Ingen låter ett plan från Kastrup störta. Tror ni att de tolv är något på spåren ska ni undvika Metron, i viss mån Ströget och framför allt kaféer i den indre byen.
Hälften av texterna berättas utifrån gärningsmannens/kvinnans perspektiv. Det är sällan de sedvanliga formerna av attacker. Terrorn har fantasin på sin sida.

De danska författarna är nästan alla mellan 20 och 30 år. Några alldeles uppenbart i början av intressanta författarskap. Som alla antologier är det ojämnt och den kanske allra bästa, mest gripande texten är som radioteater: ett plötsligt samtal mellan en man i en lägenhet som är orolig för sin gravida hustru och en kvinna som trycker på den mobil som ligger framför henne på golvet i en nyligen exploderad Metrovagn.
Det är inte ett dugg spännande; det är enbart mina tårar och jävligt bra litteratur. Alldeles därefter, när kinderna börjar torka upp, växer en oro över att jag själv drabbas nästa gång någon ringer. Eller jag sitter i ett tåg på bron!

Magnus Sjöholm
kultur@kvp.se