Utsålt var det från första stund och spelperioden har förlängts på grund av publiktrycket. Kanske bidrar detta till den explosiva intensitet som driver Maria Vinterbergs och Vibeke Wredes version av Edward Albees moderna dödsdans,
Vem är rädd för Virginia Woolf?
Så har de också en stjärnensemble som i högt tempo laddar upp dramats smärtpunkter. Från första stund brakar de loss i ett projiceringskrig, där rollpersonerna av bara farten förgör varandra med sina sarkasmer, där inga skyddsrum finns och där anfall alltid är bästa försvar.
Kring en virvlande neurotisk Paprika Steen som den narcissistiskt alkoholskadade rektorsdottern Martha rör sig Lars Brygmanns mediokre historielektor George med en infam, intellektuell, torr arrogans.
Nikolaj Lie Kaas intar rollen som universitetets unge, nyanställde biologilektor Nick. Han har ett fantastiskt kroppsspel som kombinerar anpasslig undergivenhet, aggressiv ambition, klart intellekt och fantasilöshet, och fascineras motvilligt av det äldre parets exhibitionistiska äktenskapskrig.
Hans naiva fru Honey spelas av Mia Lyhne nästan som ett barn. Med ett bastant intag av konjak försätts hon tidigt i ett rustillstånd där hon står bortom de andras mördande verbala projektiler.
Edward Albees klassiker från 1962 tål att ses, om och om igen. På denna utdragna, spritflödande efterfest ges en nidbild av de perversa maktspelen i en trång akademisk värld. Dialogerna mellan nykomlingen Nick och den resignerade George handlar om att markera positioner. Martha å sin sida sätter sig ovanpå alla, utifrån sin påstått privilegierade relation till pappa-rektorn, som förvisso är frånvarande men fungerar som central referenspunkt.
Scenografin av Jon Stephensen utnyttjar en tredjedel av Gasværkets magiska runda rum, med en vridscensplatå mitt på golvet, vars väggar kan öppnas eller slutas. Bilden förändras från prydlig villaterrass till abstrakt slagfält. Trädgården löper upp längs gradängerna, så ibland hojtar de sina besvärjelser till varandra från sidorna, över scenen.
Starkast i denna uppsättning är skildringen av rollspel inom en relation, de dräpande ”lekar” Martha och George iscensätter, ”för att hålla varandra i form”, som George säger. Paprika Steen och Lars Brygmann går igång perfekt på varandras provokationer och skildrar två individer som går på tomgång i ett slutet system av koder och spelregler. Krig som ömsesidig existentiell bekräftelse – jag förnedrar dig, alltså finns du. En förunderlig bild av kärlek.
Theresa Benér
kultur@kvp.se