Teaterspöket brukade man förr tala om, det fanns till och med en teckning av det på Stockholmsoperans programhäften vill jag minnas.
Nu drar det fram lite här och där i salongerna tycks det. Antingen får chefen sparken eller så tvingas han sparka medarbetare. Allra flest på Helsingborgs Stadsteater, där 22 stycken, var tredje anställd, sägs upp.
En fråga om ekonomi förstås. Och yxan får nye chefen Karl Dunér hålla i, han som det knutits sådana förhoppningar till som konstnärlig ledare. Han som skulle fullfölja den kvalitativa utveckling som Göran Stangertz hade startat med sin ”trestegsraket” – och starten har ju varit förnämlig (Beckett-satsningen). Men hur blir det nu?
Ingen torde veta. Viktigare: bryr man sig från det håll där pengarna ska komma? Det vill säga, inte enbart att bekämpa underskottet, utan även hålla fast vid kvalitén?

Det har under senare år ofta varit en njutning att ta sig till Helsingborg (trots Knutpunkten) för att gå på teatern. Och vid varje möte i Kvällspostens Thaliajury, när ”bästa sceniska prestation i Skånlenad” ska utses, har Helsingborgs stadsteater funnits med under de senaste åren.
Skådespelarkåren kommer att vara intakt trots nerdragningarna, enligt vad jag förstår. Men det som nu sker och den organisation som nu ska konstrueras riskerar givetvis att sätta mindre positiva spår i det konstnärliga arbetet. Ofta är det ju dessutom så att det man plockar in på gungorna förlorar man på karusellen.
Om nu inte Teaterspöket förvandlas till en trollkonstnär, förstås.
Malmö 13/1 2010