Draculamyten och populär­kulturen är tätt omslingrade i en blodig kyss. Till raden av försök att göra musikal av Bram Stokers sekelskiftes­roman sällar sig nu Mastodonterne, ett musikalkompani av både proffs och amatörer som brukar göra familjeuppsättningar i stor­format.

Denna explicit blodiga och sexiga uppsättning – två snäpp mer barnförbjuden än Tivolis ambitiösa Halloweeninstallationer utanför konsertsalen – är signerad Steen Lünell; kompositör, regissör och kapellmästare. Det är en tre timmar lång föreställning där ljus och bildprojektioner, snabba scenväxlingar och effektiv regi av en jättelik ensemble driver handlingen framåt och möjliggör förflyttningar i tid och rum. Mellan 1400-talets Transylvanien till viktorianismens England, mellan å ena sidan det mörka, irrationella begäret, längtan efter en kärlek som transcenderar döden, å andra sidan en nykter vetenskapstro med prudenligt äktenskap på köpet.

Behöver jag säga vilket som är starkast?

Det är imponerande hur Mastodonterne lyckas varva spänningsmomentet á la klassisk 70-talsskräckis (Exorcisten) med rena shownummer. Musiken är stadigt parkerad i Lloyd-Webber-traditionen med 70-80-talshårdrocken som bas. Härifrån gör musiken diverse utflykter och återkommer ofta till kärleksballader mellan Jens Mandrup Österlunds statiske men karismatiske Dracula (inte helt olik Gene Simmons i Kiss) och Linnea Reffs Kramhöfts passionerade Elsabetha/Mina.

Utöver huvudrollerna är sångprestationerna ojämna. I inledningscenen, där den unge prinsen i sin vrede över att ha förlorat sin älskade väljer att förbanna gud och mörda alla som kommer i hans väg, vänder det sig i magen av det som händer på scenen, sam­tidigt som öronen krullar sig. Fläskigt ljud i kombination med lågt register för vissa sångare gör att man inte hör texten.

Det blir bättre på just den punkten. Ändå har jag lite problem med musiken i sig. Flera låtar är bra, men balladerna är för slätstrukna för att riktigt kunna bära kontrasten till den våldsamma och omstörtande sexigheten. Draculas kärlekssmärta syns mer än den hörs.

Men tack för underhållningen. När det finns ett fungerande helhetsgrepp, så kan man tåla ojämn sång. Är det någon som har anledning att sjunga, så är det Dracula.

"Det vänder sig i magen av det som händer på scenen.

Matti Edén

kultur@kvp.se