Svenska Deckarakademin versus Lunds universitet, så kan faktiskt debatten på temat "Vad är unikt med svenska deckare?" beskrivas. De äldre deckarfarbröderna Anders Hammarqvist och Jan Broberg jabbade med de unga litteraturvetarna Kerstin Bergman och Sara Kärrholm.
Hammarqvist, även kvällens moderator, inledde med att ifrågasätta ämnet. Ingenting unikt med svenska deckare, hävdade han. Det enda som svensk kriminallitteratur exporterat är "magsårsdetektiven" (typ Beck och Wallander).
Bergman framhöll att svenska romanpoliser är mer mänskliga. Broberg kontrade: alltså mer mänskliga än amerikanska? Kärrholm menade att deckarförfattaren HK Rönblom började tona ner hjältedragen. Broberg replikerade: Skulle Philip Marlowe vara en större hjälte?
Så gick dom på. Bergman och Kärrholm, som forskar i kriminallitteratur, räknade upp fler "unika" egenskaper - från miljön (vädret nämns ofta) till kvinnliga poliser som också kämpar med vardagen (hämtning av barn och utebliven mens).
Broberg kontrade igen: Det enda unika med svenska deckare är att många är så dåliga. Fast något senare sa han emot sig själv: Om 25 år kommer dagens deckare att ge en bra bild av vad som rörde sig i tiden.
Just precis, även om Hammarqvist ironiserade över att svenska deckare minsann inte är unika för att de är svenska. Alla svenska deckarförfattare - från Leif GW Persson till Camilla Läckberg - är unika för att de mer eller mindre sant och verkligt skildrar det svenska samhället. Om jag får lägga mig i debatten...

BENGT ERIKSSON